Göteborgsposten – 3 juli 1868, sida 2

— Ja, visst — visst är jag det, utbrast doktorn, i det han fattade brefvet och bröt det svarta sigillet. Han hade knappast läst ett par rader, innan han gaf till ett utrop af förvåning och kramade brefvet tillsammans i sina händer. — Min Gud! — är det möjligt? den eländige suckade han. Min farfar dolde sitt ansigte i sina händer och gick derpå, efter en liten paus, bort till den ländstol, på hvilken jag låg; han tog mig ömt i sina armar, medan tårarne rullade nedför hans kinder, gaf mig en kyss och upprepade likasom för sig sjelf: — Drag försorg om mitt kära barn! Ja, det skall jag, du stackars liten, som blifvit så kastad i land på denna öde kust. Så länge jag lefver, skall min sonson vara min enda tanka — det är oerhördt! det är otroligt! Och dock måtte han ha älskat henne — Jocko hade fått tag i brefvet och höll på att öppna det med mycken precision, då min farfar plötsligt sprang efter honom och ropade: — Släpp det, ditt odjur! — släpp det! Något som Jocko visserligen icke skulle ha gjort, såvida ej Mohun, som hittills hade stått orörlig med korslagda armar, i det han mycket noga studerade doktorns ansigte, tvingat honom att lemna ifrån sig brefvet. — Du skall resa med din unga herre i postvagnen. Reseffekterna och din ludna vän der kunna placeras i kärran, som en af mitt folk kör; jag skall nog vara hemma före dig och anskaffa en amma till barnet. Han tog brefvet med sig in i gårdsrummet på värds