Göteborgsposten – 3 juli 1868, sida 1

skrik som liknade så fullkomligt det ett kristet dibarn kunde utstöta som något, en af de många matronerna någonsin hade hört. betta skrik kom ifrån mig, Terence Brady, som vaknade från en mycket angenäm sömn, och var förmodligen förorsakad deraf att Mohun steg ur vagnen. Den nyfikenhet, som mitt skrik åstadkom bland den församlade folkmängden, skulle möjligtvis ha framkallat en begäran ut få se mig, om det ej hade funnits en stor apa, med ett silfverhalsband och en kedja, som hade legat och sofvit i ett hörn af vagnen, men som nu visade sig på fotsteget, grinande åt alla sidor och blickande omkring sig med sina gula ögon, hvarpå den gaf ett jämrande ljud ifrån sig och med ett hopp satte efter den svarte främlingen, spranz upp på hans rygg — ty det var en man — och framgläfste en slags trotsig harang till Kilmoyles innevånare. Detta var af en storartad verkan, och så snart de nyss unkomne hade försvunnit i förstugan af värdshuset, herrskade den pinsammaste ovisshet om, hvad detta var för ett sällskap, ty postiljonen försäkrade att de, som han befordrade, voro den stackars kapten Bradys enka, amma och barn, och att konduktören på deligensen från Cork specielt tillsegt honom att dra försorg om den härbetäckta damen med silfverhalsbandet, som var amman. — Jag såg tillochmed sjelf barnets ansigte, och det är lika så hvitt som mitt eget — inom parentes sagdt en tvi velaktig försäkran hvad hvitheten beträffade — och jag kan ej förs å hur den stackars indiska damen kan vara dess mor, ty hon är så svart som en neger.