Göteborgsposten – 1 juli 1868, sida 1

hade hört berätta sällskapet efter en middag, att han precist liknade mig, då hun var vid min ålder. Jag har låtit taga ett fotografi af mig till min dotter, som bevisar mig att jag sedan hor kommit att likna d:r Noble på ett temligen oroande sätt, honom som jag da betraktade som cen af de vidunderligaste berättare af ting, hvilka alldeles icke funnos i någon af de böcker, jag på den tiden hade gjort bekantskap med. Jag tillstår att tanken på det omöjliga dori, att jag någonsin skulle kunna blifva så löjligt gammal som Dan Macarthy eller d:r Noble, var mig on tröst, och tid efter annan fick jag hvarje litet tvifvel, som jag möjligtvis kunde hafva haft om saken, att försvinna genom att åter rådfråga spegeln, som jag likväl hastigt skyndade bort ifrån, när jag hörde någon komma, likasom om jag hade haft en känsla af att det var en synd och skam att betrakta sig sjelf, som Honour försäkrade att det var. Men jag hade ett stort syndaregister; mitt samvete förehöll mig många brott med afseende på grädde och socker som aldrig hade kommit i dagen. Om jag skulle försöka att uppfånga alla de flygtande minnen, som i detta ögonblick genomkorsa mitt hufvud, likasom skuggan af molnen glider öfver ängen, så tviflar jag på att många skulle bry sig om att följa mig på denna jagt. Låt mig derföro straxt börja med den dag, då lifvet sjelf begynute att göra sina anteckningar med det slags bokstäfver, som hålla sig längre än senare använda alfabeter. Stjelkarne af det långa gräset tyckas ännu omsnärja mina fötter, medan jag nu tänker på en promenad tidigt en morgon med en rödbrusig, rask, gammal man och en liten nätt flicka; det var den