Göteborgsposten – 30 juni 1868, sida 1

ofva, hvilken bedrande mission den i sjelfva verket eger, och huru annorlunda den skulle se ut, om allmänt i upplysta, redliga och patriotiska mäns händer! Vi kunna icke sluta dessa våra betraktelser utan att med några ord beröra en annan sak, hvilken atminstone för det uppväxande slägtet är af ökad vigt i samma mån, som den nuvaraade generationen nästan tyckes dömd till att icke kuona grundligen bjelpas; vi mena den uppgift till återupprättande af det svenska folkets sjelfmedvetande och sjelfaktning, som folkskolan har sig förelagd. När en stor del af pressen intet ögonblick hvilar för att framkalla osvenskt missmod och osvenska tänkesätt i allmänhet, för att icke rentaf säga förakt för fosterlandet, må folkskolan utöfver sitt pedegogiska uppdrag höja sig till den vackra och fruktbringande verksamheten att bilda svenskar. Vi vilja icke, att den skall säga till bondens son: Du lefver i et: land, der allt är förträffligt och intet äterstar att Önska, der intet missförhållande finnes qvar från gamla tider och der lyckan växer midt framför dig på det första tråd i skogen, men vi vilja, att den skulle säga: Detta land, hur fattigt det än må vara, hur illa anskrifvet hos åtskilliga dårar, hvilka stirrat sig blinda på en fjerran liggande verldsdel, om hvilken de föga eller intet med visshet känna, detta land är dock — ditt fosterland! Vid hvarje steg, som du tager, sedan du lemnat denna skola för att pröfva dig i lifvet, kom ihåg, att du är svensk, att du vandrar bland väldiga minnen och stora mäns grafvar, att du är en afkomling af förfäder, hvilka genomgått stora lidanden och faror, men alltid gingo dem igenom med heder och utan att låta dg böja! Var modig och seg som de! Stå på din rätt, vik ej för godtycket; men vet att sätta värde på den frihet du har, och vet att arbeta icke blott för dig sjelf, utan, så vidt det står i din makt, äfven för detta ditt fosterland, som det är din pligt att älska, men som du älskar dåligt, så framt du ej anser det vara äfven någon uppoffring värdilSåsom nu allting går, så som utflyttningarne i stor skala från vårt land tagit fart, och så vanmäktiga som förnuftiga mäns varningar och råd tyckas vara och förblifva emot detta verkliga raseri, skall förbållandet svårligen kunna ändras, förrän ett nytt svenskt folk uppvuxit med bättre tendenser och mera fosterländska jöresatser framför allt. Men härtill fordras en annan folkuppfostran, än den, som meddelas af en lättsinnig och tanklös landsortspress, och en annan anda, än den, hvilken i stället för avt mana will förtröstan på såderneslandet, endast lockar till utt jaga efter skenbilder i okända rymder; det fordras, att vårt folk äter en gång känner sig likasom andligen fastvuxet vid sin jord, icke nödtvunget som slafven, glebe adscriptus, utan organiskt som skogens träd, hvilka trifvas bäst i densamma jordman, der de först ur ollonet spirade upp, eller som telniogar sattes. Orvar Odd.