Göteborgsposten – 29 juni 1868, sida 2

omslag till det bättre. Den österrikiska befolkningen förstår nu vida bättre att begagna konjunkturerna och använder det förvärfvade på ett förståndigare sätt än förr. Det är ej heller i Ungern sed och bruk längre, att Åkavaljeren anser det ovärdigt att spara och håller sig förpligtad att bortkasta sina penningar. Ungrarne hafva gjort ett godt bruk af sina lysande inkomster på spanmålskonjunkturerna åren 1866, 67 och 68. Mycken skuld har afbetalts, nya företag ha kallats till lit, och en fast grund har lagts till en glänsande utveckling af de materiela förhållandena. Äfven i de tyska kronländerna har resultatet varit af liknande art. Äfven här ha många godsegare och landtmän under loppet af de tvenne sista åren förtjent så mycket som hälften af deras egendomars värde; många jordegendomar ha blifvit skuldfria, inventarierna förbättrade o. 8. v. Uti de industriidkande kretsarne ha talrika nya fabriker och handelshus upprättats; arbetet är rikligt, medelklassens kredit stiger; kortligen, sparsamhet och kapitalbildning tilltaga ötverallt på ett glädjande sätt7-. Det synes således som att efterslängarne efter de starka finansiela slag, som Österrike erhållit genom de båda stora olyckliga krigen åren 1859 och 1866, skola med större snabbhet afhjelpas än man kunnat tro. Detta är ett synnerligen lyckligt förhållande, ty frihetens vänner kunna deraf hemta hopp, att den nuvarande österrikiska regeringen skall ega nog styrka att kunna möta och bära alla de förbannelser, som skola utslungas från vaticanen i Rom. Det af påtven hållna talet mot Österrike lyder i sin helhet officielt sålunda: Etter konkordatets atslutande med kejsaren trodde jag mig ej skola behölva en dag klaga öfver kyrkans betryckta ställning i Österrike. Religionens fiender hafva oaflåtligt sökt tillintetgöra konkordatet. D. 21 Dec. förl. år framkom ett lagförslag om, att oinskränkt sribet skulle beviljas den allmänna meningen, pressen och tron. Mina och de österrikiska biskoparnes besvär deremot ha varit fruktlösa. D. 25 Maj d. å. ha äfven de andra lagförslagen angående blandade äktenskap, civiläktenskapet och skolväsendet gått igenom, idel djupt förkastliga, afskyvärdall) lagar, hvilka strida mot kyrkans läror, rättigheter och författningar, mot den heliga stolens makt, mot konkordatet och den naturliga rätten. Jag fördömer dem härmed och besvär alla dem, som föreslagit och antagit dem, att tänka på de andliga straff, som hvila öfver dem, hvilka förtrampat kyrkans rättigheter. Jag egnar de österrikiska biskoparne mitt erkännande för deras hållning och hoppas att de ungerska biskoparne skola följa deras exempel. Jag beder till Gud, att Han må pålägga kyrkans fiender tyglar och föra dem tillbaka på den rätta vägen. Såsom sagdt, det nya Österrike skall nog veta att iakttaga sin värdighet gentemot dessa angrepp, likasom det skall kunna uppehålla sitt anseende i Tyskland genom en sådan klok politik som Beusts, hvilken, fastän passiv, sätter bom för Preussens alltför hurtiga utvidgningsplaner. Dessa senare betraktas med temligen bestämd motvilja i Sydtyskland, hvilket börjar intaga en mer och mer skarpt begränsad ställning till Preussen. Sålunda har den wirtembergske ministern Neurath nyligen uttalat sig på foljande sätt å ett valmöte : I Preussen finnes ej något tyskt, utan blott ett preussiskt sinnelag. Der vill man ej ha något Tyskland, utan ett utvidgadt Preussen, ett stort land öfver hvilket en Hohenzoller skall herrska. Preussarne kände sig kallade att ställa sin konung i spetsen för de tyska staterna, och denna äregirighet näres ännu på det ifrigaste genom böcker, plancher, monumenter 0. 8. v.... Det är kändt, huru de preussiska generalerna belönas för sina vunna segrar. Alven Wärtemberg har fått erfara det, eftersom det måst dertill lemna sitt bidrag. Af de 8 millioner, som Wärtemberg måste betala till Preussen år 1866, har en icke ringa del kommit de segerrika preussiska generalerna till godo såsom belöning för deras bedrifter vå Böhmens valplatser. Det skulle vara Wärtembergs undergång, om det inträdde i det nordtyska förbundet. Man måste då betala många flera skatter och hålla vida flera soldater. Med inträdet i det nordtyska förbundet skulle det vara förbi med Wärtembergs sjelfständighet, Preussen skulle förr eller senare taga det till sig. Malikassan skulle ingå i Förbundskassan, och wärtembergarae dricka, som bekant, vida mera öl än preussarne, hvilka ej skulle ha några penningar och knappast kunna få ihop det nödvändiga till bränvin och svart bröd. I Preussen finnag endast rika och mycket fattiga personer; medelklassen saknas. Det nordtyska förbundet är dessutom något alldeles ofärdigt. Det har ej några ansvariga ministrar; i Berlin finnes blott preussiska ministrar, hvilka uteslutande bry sig om Preussen. De små nordtyska stater, som tillhöra Förbundet, lida märkbart af den tryckning,