Göteborgsposten – 26 juni 1868, sida 2

för Ryssland att komma från Donau ut i Bosphoren, har det länge förberedt planen att på en omväg bakifrån komma i besittning af Gyllene Hornet, efter det man helt och hållet trampat den stig, som Osmani en gång följde, för att störta det östromerska riket. Den turkiska diplomatien lefver likväl af den trösten, att om afgörandets timme engång skulle slå, skall England stå vid dess sida, emedan båda folkens tördelar här mer än någonsin sammanträffa. Och om den engelske leoparden icke stode i bakgrunden, hvem skulle då kunna förbjuda ryssen att, om han i dag eller i morgon helt och hållet tillintetgjorde de mellanasiatiska khanater, på hvilkas söndersplittring det arbetar oaflåtligt sedan 30 år tillbaka, och undanröjde schahen af Persien, hvilken sedan 1828 blott är en rysk marionett, Åupprätta ordning i Afghanistan och derefter söndersmula det asiatiska Turkiet i ryska sastrapier? Hvem skulle då förhindra de ryska kosackpulks från att svänga sina hästar i Indus och efter Samarkands iutagande besöka Indiens heligaste stad Benares? Det skulle ej vara första gången som eröfrareskaror droge från Serafschan till Ganges! Emellertid — tänka ryssarne ännu icke derpå och tåget till Indien skola de väl ännu moget öfverväga; ty briterna äro just fullständigt förberedda på ryska gästers emottagande i Solimanbergets pass, såväl som vid Indus. Detta engelsmännens medvetande är visserligen berättigadt, men det är icke bra att underskatta sin fierde och drifva den öfverlägsna stoltheten för långt. I England har med ryssarnes framsteg kallblodigheten stigit; det skulle kunna förefalla underligt, men är dock temligen naturligt. Sedan Krimkriget, likasom sedan de inhemska truppernas stora myteri i Indien ha de britiska besittningarne i Asien väsentligt förändrats: nyckeln till Indien ligger i London; hvarje allvarligt hot mot Indus skulle leda till ett europeiskt krig och afgöra Asiens öde vid Newa, Donau, på Krim, kortligen, i hjertat på den ryska statskroppen; och sedan Krimkriget fruktar britten mindre den moskovitiske kolossen, än förut, fastän han af hundrade skäl gerna skulle vilja lefva med honom i fred och vänskap. Detta är den ena sidan af saken; den andra är specielt indisk. Drottning Victorias stora rike är på nytt befästadt och dess krigsduglighet ojemförligt starkare organiserad än förut; man har dervid isynnerhet lagt sig vinn. om att göra trupprörelserna snabbare. Rum och tid hade förr mycket att betyda vid krig i Asien; sedan ångans period inträdt, ändras detta förhållande mera mel hvarje år, och engelsmännen skola i hvarje fall med sina jernbanor för en kamp förr uppnå Indus, än ryssarne hunnit uppställa sig i Afghanistan och bilda sina anfallskolonner. Ryssarne hafva i Central-Asien påbörjat ett liknande system som engelsmännen i Indien: de inspinna den ena etter den andra af sina muhamedanska grannar, berötva dem den ena lemmen efter den andra, tills slutligen tiden är inne att göra alldeles slut på dem. Så betedde de sig med Chokand och Chiva. Ryssland har bara en fiende att frukta: sin egen otålighet; det öfriga reder sig nog. Det är redan i besittning af nästan alla det inre Asiens handelsvägar. Hvad särskilt besittningen at Serafschan angår, så räknas dess stränder bland den gamla verldens med rätta mest firade trädgårdslandskaper; det är ett Eden, men tyvärr äfven ett hemvist för islamitisk trosifver, islamitiskt hyckleri och en moralisk ruttenhet, hvartill man knappast annorstädes kan fiona maken, Peking måhända undantaget. Det är dock, fastän vi här sökt se sakerna i den kallaste dager, en visshet, att ställningen mellan England och Ryssland är sådan, att förr eller senare ett krig emellan dem måste utbryta, att det kriget skall bli europeiskt och att det skall komma att på ett afgörande sätt ingripa i vår verldsdels tramtida öden. Blotta medvetandet häraf borde med all rätt kunna i någon mån störa engelsmännens kallblodighet, om man icke visste, att denna är störst, just då ett vigtigt ögonblick inträder, och om man ej hoppades, atti den afgörande stunden den rysk-amerikanska alliansen icke skall hålla tillsammans. Det litterära lifvet i en verldsstad — skrifves det hån Paris — Luppstöter ej sällan sallsamma blåsor, men isynnerbet nu då afskaffandet af det administrativa godtycket låter de nya tidningarne och journalerna i massa skjuta upp ur marken. En af de egendomligaste af dessa presstöreteelser, såväl hvad framgången som äfven den af bladet representerade riktningen angår, är Lantorne, sifven at Henri de Rochefort. Tänk eder 1 — 1 1 1224 pe