Göteborgsposten – 25 juni 1868, sida 2

SKIUILIOHA Vigilga reltormer. o unansiela sragorna. hvilka utgjorde ett vigtigt föremål för edra strälvanden hafva lösts på ett tillfredställande sätt. I hafven anförtrott tillsynen öfver marinlanet, hvilket j antogen under förra sessionen, åt den prölvade preussiska statsskuldsbestyrelsen och derigenom betryggat den framtida utvecklingen af vårt sjöförsvar, hvilket af mig omfuttas med stor omsorg, likasom det vunnit hela nationens sympatier. Det definitiva ordnandet uf mariolagens förvaltning bar gjort det mojligt, att man kunnat i stadsbudgeten utan väsentlig förhöjning i de fortlöpande utgifterva draga omsorg om betramjandet af alla de uppgifter, som hvila på Forbundet. Åtgärder hafva tillsvidare vidtagite angaende författningsenl g redogörelse för användningen af Förbundets inkomster. (Härpå uppräknar det kongl. talet en del lagar af underordnad betydelse, hvilka diskuterats och antagits under sista sessionen, deribland: lag om upphäfvande af vissa polisbestämmelser, lag om äktenskap, näringstrihet, rätt till fritt val af hemvist, lag om upphätvande af bysättningstvånget, om posttördrag med flera främmande makter, om understöd till de forna slesvigholsteinska otficerarne, om antagande af det franska måttoch vigtsystemet för hela Förbundet o. 8. v.) Derpå heter det: Och nu hemförlofvar jag Eder, mina ärade herrar, med min och mina höga allierades tacksägelse för Eder medverkan både till vårt gemensamma verk och till de stora intressen, till hvilkas befrämjande vi äro förenade med de sydtyska staterna. Jag hemsörlofvar Eder med den fasta tillit, att trukterna al Edra arbeten både här och inom hela Tyskland skola trodas under fredens välsignelser. Menniskornas, äfven furstarnes förhoppningar, bli dock så ofta gäckade, de må vara byggda på aldrig så fasta beslut, eller genomträngda af än så liflig ötvertygelse. Det ha vi sett i Mexico, der ett kejsardöme så fort grundlades och åter förstördes. Det är nu några dagar öfver ett år sedan dess kort förut så tillitsfulle kejsare fick med sitt lif försona en grym gäckelse — och hans efterlemnade maka sitter ännu i stilla vansinne hos sina belgiska fränder. Vi läsa just i ett bret derifrån följande, som torde intressera, ty olyckan är ock en tilldragningsmakt: Kejsarinnan Charlotte bor fortfarande på Laeken (i Belgien), der den kongl. familjen uppehåller sig sedan en månad tillbaka. Den olyckliga turstinnan, hvars kroppsliga helsa lemnar intet öfrigt att önska, promenerar flera gånger om dagen i parken eller på landsbygden, ibland med konungen, ibland med drottningen, som ofta gör längre turer i vagn med henne. På emottagningsdagarne visar sig icke kejsarinnan, ty hon har föreskritvits fullständigt lugn. I hennes familj egnar man henne den aldra största omsorg. Man vakar isynnerhet öfver att hon ej blir skrämd eller erfar någon smärtsam rörelse; hon läser och skrifver ofta och gör mycket musik. Förut: om sina anförvandter emottager hon ingen. Genom detta lugna lif har hennes tillstånd betydligt förbättrats, sedan hon återkommit till sitt fädernesland, och om hon en gång återfår sitt förnuft, skall detta ha skett under det gynnsamma inflytandet af detta skonsamma förfarande och detta lugna familjelif. Jag skulle önska mig kunna säga, att detta ögonblick är nära förestående; af mina underrättelser har jag tyvärr icke skäl att hoppas det. Man har redan flera gånger varit nära att kunna göra henne frisk. Men för hvarje gång har man gäckats i sina förhoppningar genom framträdandet af sorgliga symptomer. Kejsarinnan talar ofta om det förflutna, om Mexico, om Italien; hon uttalar sig sorgbundet och med smärta, eåsom en hvilken nedböjts djupt af de ödets slag, som mött henne. Kejsarinnan har skickat till Wien en sorgekrona, ett verkligt mästerstycke i guldsmedsarbete, för att nedläggas på Maximilians kista i kapncinerklostret d. 18 Juni, årsdagen af afrättningen i Queretaro. Under det att vi här klaga öfver brist på regn och med sorgbundet öga betrakta den torra marken, är det glädjande att förnimma, det man åtminstone annorstädes icke ser sina förhoppningar om en god skörd gäckade. Så skeifves t. ex. från Frankrike d. 19 d:s: Samtliga berättelserna om skörden inge oss de bästa förhoppningar. I norra delen af landet hafva åkrarne under inflytande at en ömsom fuktig, ö6msom varm väderlek en präktig anblick. Axbildningen och blomningen försiggå på bästa sätt och skörden skall bli riklig, ja, den skall i många trakter betäcka bristen under förlidet år. Raps, hvitbetor, råg och foderväxter lemna föga öfrigt att önska. Endast fruktwäden ha i nordost lidit genom insekter. I de vestra trakterna är förhållandet likadant. I södra Frankrike hade den torka, som rådde derstädes i April, satt skörden i fråga, men regnströmmarne i Maj ha afkylt luften och åter stärkt fälurukterna, så att de inom flera departementer skola lemna ett tillfredsställande resultat. I öster har säden ansenligt bättrats sedan tvenne månader, och om inga vidriga omständigheter inträda, skall 1868 vara ett godt år. Dock önskar man ännu något regn. Vinbergen stå öfverallt herrliga. Kejsar Napoleon har afrest till lägret vid Chalons.