Göteborgsposten – 20 juni 1868, sida 1

Jag mins den ljufva tiden, Jag mins den som igår, Då oskulden och friden Jemt följde mina spår; Då lasten var en hexa Och tiden gladt försvann, Och allt utom min lexa Jag gladt och lustigt fann! Huru sannt målar icke skaldinnan i dessa korta strofer denna barndomens gyllene tid, till bvars paradis vi så gerna, vi stora, skulle vilja återvända äfven om vi vid porten skulle mötas af en magisterbengel, beväpnad med en bart huggande rotting. Men i lifvet gifves intet tillbakagående, framåt, framåt, måste vi alla; men under det vi så drifvas framåt som bräckliga flarn på händelsernas våg, kasta vi dock ständigt längtande blickar tillbaka på det ljusa barndomslandet, som vi för alltid lemnat, der lefva vi i vårt minne, lyckliga vi, om äfven det okända landet, som hägrar vid målet för vår lefnads seglats, hoppets klara stjerna, icke för alltid döljer sig i menniskohatets och förtviflans dystra moln! Så minnas vi säkerligen hvar och en huru i vår glada barndomsoch ungdomstid vi alla längtade till Åsommarlofvet-. Hvilka glädjande luftslott byggdes icke under vinterns och vårens dagar för denna ljufliga period, huru trängtade man icke dit, räknade dag för dag, timma, för timma ända tills den