Göteborgsposten – 19 juni 1868, sida 2

en glasförsäljare ett svårt sår i ansigtet. Om anledningen till detta nidingsdåd har man ännu ej vidare kännedom. Domprost-tjensten i Westerås. Inom den nu tilländagängna extra ansökningstiden hafva såsom sökande till nämnda tjenst sig anmält följande: professoren i grekiska språket vid Lunds universitet Linder, adjunkten vid teologiska fakulieten i Upsala Hjerpe samt hofpredikanten Björnström, kyrkoherde i Solna. Vid det i Westerås d. 3 Maj förrittade domprostvalet erhöll teologie lektorn derstädes Gihl en särdeles stor röstpluralitet. Japaneserna i Alhambra. Till den förut meddelade kortfattade notisen om de f. n. i Alhambr: i Köpenhamn uppträdande japaneserna foga vi idag följande utförligare och lifliga skildring af Erik Bögh: Aldrig ha vi kännt oss så föga oroligt stämda vid någon föreställning af samma art som vid japanesernas. Under det alla europeiska sjemvigtskonstnårer utan undantag mer eller mindre underhålla intrycket af att de utföra ett utomordentligt halebrytande konststycke, är detta nemligen icke fallet med dessa. Hos dem finnes icke ett enda spår af en vacklunde eller motvigt sökande rörelse; icke en antydan af spänning förefinnes i deras fayevce-ansigten och man behöfrer endast se den långsamhet, hvarmed de Varbeta, för att bli öfvertygad om, att hvad de utföra icke för dem är anvat än hvardagsgöra. När m:ll Mats-Noske uppe på telegraftråden drager på sig sina benkläder, kan man gerna tro att bon har hoppat direkte ur sängen och Åonu fortsätter en eller arnan japanesisk dröm, ty det ser ut som om hon icke en gång funnit det vara värdt omaket att öppna sina förtrollande kinesiska mandel-ögon. Föreställaingens första nummer var etuografiskt: nela sällskapet uppträdde i sina nationaldrägter och utbragte sin nationala helsning. Drägterna voro ytterst karakteristiska och belsningeu öfver måttan höflg: tutti, tutte på knäna med väsorna mot golfvet. Derpå besteg hr prof. Tikon-Mats-Ker ett hord, lade sig på ryggen med benen i vädret och utfördo med sina bara fötter en serie jonglörkonster ned en tapetdorr. Sjelfva konsistyckena voro otro liga, men det märkvärdigaste var ändå konstnärns fötter. Bara för atrt få se dem kan man kosta på sig ett inträdeskort, ty genom att ge akt på dem, erfar iman för första gången huru ett par iatelligenta fötter kunna se ut och hvad dermed kan uträttas; i jemsoelse med dem taga våra europeiska, liktornsbeprydda stöfvelarrestanter sig ut som idioter, ja, som kretiner. Ändpunkterna af hr professorna nedre extremiteter äro så utomordentligt utvecklade, att han kan sågas ha fyra armar, fyra händer och tjugo fingrar, L ksom den konstfärdige italienaren snurrar omkring tamburinen på sin tumme, låter han hela dörren sourra rundt på — lilltän. De små bröderna Tassa och Tora utförde derefter japanesiska Åkautschukskonster med skarpslipade sablar i munnen. Det förekom oss, som om de knutar, hvilka dessa unga konstnärer slå på sina värda personligheter, voro ännu hårdare tilldragna än dem, hvilka deras europeiska kolleger sorma knyts, dock våga vi icke med säkerhet påstå detta. Efter dem kom hr Ha-Ro-San ned japaneserstegen. Den var 36 fot hög och ställdes lodrätt på hans uppåtvända fötter, men från den itversta pinnen gick vågrätt ut en mindre stege, på hvilken den lille Tomy, sällskapets Ålustige personnage spatserade fram och tillbaka på hufvud och en, under det att den upprätt stående stegen under ti len följaktligen måste hållas i lutunde ställning på det att icke balansen skulle förloras. Det hela skulle ha gjort ett pinsamt intiyck, om det icke utförts med så fulländad säkerhet. Turen kom nu till hr Tjo, som i trots af sitt korta namn otvifvelaktigt är en betydande konstnärbg storhet. Han utförde först det eleganta konststycket de fladdrande sjanlaroe); af några små bitar silkespapper bildas konstgjorda sjärilar i publikens åsyn, hvilka fladdra lustigt fram och tilibaka; de kretsa omkring hvarandra, smeka bvatandra, sätta sig eft.er konstnärens vilja på blommor, på kanten af solfjädren, på en porslnsskål, kort sagdt, den vanliga solfjader, hvarmed konstnären framtrollar dessa små underdjur, tyckes liksom blåsa hf i papperet. Sedermera zgjorde han en del utmärkt fint uttorda Åogonföotkblindesekonster, som slutade dermed, att han förvandlade en pall till ett parasoll. Nu kom primaeler rättare solodonnan fram: m:ll Djo-Shionja-Mats-Moske, en ung dam, hvars äkta jap.nesiska okonbet gjorde samma verkan på europeiska ögon, som klangen i hennes namn gör på europeiska öron: hon var oemotståndlig. Hvad hennes kostym angår, så var bon klädd i ett slags nattrock och ett par obeskrifliga under-onämnbara, slon besteg i prosceniet en i iemnhöjd med kulissernas arverkent uppspänd telegraftråd och gaf på den utan bilancer-stång en föreställning, som fullkomligt bragte i skuggen allt hvad vi sett af europeisk lindans. Ilon sprang med sitt parasoll fram och tillbaka på ståltrådeu med en hurtighet och en säkerhet som en af våra damer knappast skulle kunna atveckla, om hon hade hela Langeliniens bredd under sina fötter, vände sig hit och dit, kastade sig ned, satte sig med korslagda ben och reste sig i ett nu, alltsammans l.ka ogeneradt som en spindel löper af och an i sitt nåt. Det var helt enkelt en morgonpromenad hon igesig Nu slog påklädningstimman; hon kastade bort si t parasoll, på ändan af en stång langade man upp till henne en kladespersede!, hon tog emot den, u:vecklade den och se: det var ett par japanesiska damboukläder. Utan att taga al nattrocken, drog hon dam på sig; knöt de många och länza banden på ryggen, kort 8gat, fullbordade hela sin toilette utan den minsta bjilp af en kammarjung!ru, beständigt ståenda på telegrafiråden, beständigt utan en vacklande rörelse. Se der miraklet för alla japenesiska mirakler! Under det att en europeisk dam, som står på stt j mna goll i sitt toilette-rum, i hvarje ögonblick är lärdig et: förlora sin sinnesjemnvigt, om icke hennes tjenarinnor komma henne till bjelp vid första vink, har denna unga japanesiska ingen aning om hvad det vill säga at. förlora den, till och med när hon mås:e culottera sig på en ståltråd med ett halft tasen herrar lör sina födter, ja, till och med 12 å 16 alnar Ofver lem! Och så är hon icke det ringaste kokett!