Göteborgsposten – 19 juni 1868, sida 1

ned för att bedja kaptenen att han för menniskokärlekens skull måtte afstå ifrån sin sömn. — Det gör mig ondt att jag mäste störa er, sir, sade han, då ett argt brummande hördes trån den koj, i hvilken kaptenen försökte att njuta några få timmars hvila efter att ha tillbragt två dygn utan att sofva, men mannen är halfdöd och barnet är icke stort bättre deran, — Barnet! ropade kapten, i det han for upp i kojen, och hans trinda, solbrända, godmodiga ansigte uttryckte både missnöje och förundran. Ni sade att det var en man, mr Jones. — Jag fruktar för att den stackars karlen icke står till att rädda, lydde svaret. — Icke står till att rädda? ropade kaptenen i det han sprang ur kojen med förvånande lätthet och klädde sig. Ni är en tok, mr Jones! Hör hit, hotmästare! Hvar är du din lata hund! ropade den förbittrade sjömannen, i det han kastade en af sina stöflar med ett fruktansvärdt brak mot dörren till den sömnige hofmästarens hytt. — Här är jag hr kapten, svarade hofmästaren med sin gnällande stämma. — Kom din slyngel. Tag det här stackars baruet. För t-n, mr Jones, man skulle tro att en menniskas lif icke har mera värde