Göteborgsposten – 16 juni 1868, sida 2

hjerta gifvit er de skönaste namn, men jag har ännu ej sått reda på ert verkliga namn. Vill ni ej säga mig det? Jag betänkte mig ett ögonblick och kände att jag blef blossande röd då jag svarade: Emily Bryant. — Emily — Emily, upprepade han. Det är ett namn som jag tycker mycket om, och jag är förtjust att få kalla er så. God natt! Med en bugning aflägsnade ban sig, medan jag gick ensam hem med ett fullt hjerta. — Jag fruktar att jag genomskådar det hela! utbrast jag gråtande en dag, några veckor efter omtalade händelse. Jag hade funnit namnet ÅPhilip Ruble, skritvet på ett sammanvikt blad af Evangeline, och nu insåg jag att mina slägtingar hade rätt i, att han hade gifvft mig den. Nu först var jag viss på att det var den rike köpmannen, som intresserade sig, för mig. — Nu förstår jag det tydligt, sade jag, kastande boken, ifrån mig, han bar skrifvit sitt namn der, för att jag skulle få se hur långt det hade kommit med mig och min såkallade, gifte äl — Jag förmådde ej uttala den benämning, som Mary en gång hade gifvit honom, hvars uppförande mot mig städse varit vänligt och förekommande. Hur besviken kände jag mig