Göteborgsposten – 16 juni 1868, sida 2

, Jag kände alt jag var nära att älska honom! Sedan samtalet om tafloraa hade afstannat, gingo vi en stuud utan att tala, derpå bröt jag tystnaden i et jag sade: Nu tror jag det har nästan upphört att regna och jag vill ej besvära er med att hända goda älskvärda barn, och jag 8 gå längre. — Det är mig intet besvär, tversom, det är mig ett stort nöje att kunna vara er till tjenst, svarade han med en lätt bugning. — Jag är er mycket tacksam för er uppmärksamhet, men jag bekänner att jag föredrager att gå ensam, tillade jag med tanken på det skratt och de anmärkningar, för hvilka jag skulle blitva föremål, om mina kusiner finge se mig i sällskap med honom. — Bor ni ej på Dell Place? frågade han. — Jo, jag är hos min onkel, och han är är mycket — be — — Besynnerlig, och skulle måhända icke tycka om att se er i mitt sällskap, tillade han hastigt. Förhåller det sig så? — Ja, min herre, svarade jag rodnande. Min vän log och saktade sina steg. — Jag har känt er länge, sade han, ända trån första sommaren då ni kom till den familj, som bor midtemot mig. Jag har sett er med glädje och intresse och har alltid i mitt