Göteborgsposten – 16 juni 1868, sida 1

— Mycket hyggliga, svarade jag. Mr Colburt skrattade, men hans skratt var tvunget och tillkännagaf att han icke var tillfredsställd. — Beundrar ni mig icke, miss Emily? frågade han. —På intet sätt, svarade jag och vände hufvudet bort ifrån honom. — Ni är en mycket sanningskär ung flicka — er natur är förtroendefull och derför varnar jag er för denna person, denne mr Ruble. I fall ni sjelf eger en smula omdömesförmåga, skall ni lätt kunna inse, art en rik, gift man icke hyser ärliga afsigter när han söker att vinna en vacker, oerfaren flic kas förtroende. Tag er i akt, miss Emily. — Frukta intet. mr Colburt, jag är ej utsatt för någon fara, svarade jag, sökande att efterhärma den sarkastiska ton, hvari han talade. Saken blef ej vidare berörd, förr än nyssnämnde herre gått bort, då jag fick en lång sparrlakanslexa om unga flickors obetänksamhet och en stor stads unga herrars utsväsningar. Min onkel sade att han aldrig ville veta af mig, om han någonsin fick höra, att jag åter tillät en främmande herre att tilltala mig. — Böcker med märken uti, röda biom