Göteborgsposten – 13 juni 1868, sida 1

-411f, GUL nårurllgtvis endast för utt trösta sig öfver samiljensbortavaro, kortligen, allt antyder att bad och brunnar fått emottaga sin tribut äfven från -rikets andra stad. Om någon gemen spetågel kommer och vill insinunera att kritade fönsterrutor icke alltid äro bevis på att vederbörande verkligen begifvit sig ifrån staden, utan att detta på sina ställen, liksom så mycket annat här i verlden, endast skett för syns skull, för att låta goda vänner och trogna grannar antaga att man följer med sin tid, så tro vi honom icke, ty I så fåfänga och narraktiga kunna väl ändock icke menniskor vara, och kunna de det, så mycket värre för dem, på den kritan bli 5 de nog sjelfva mest lurade. Bakom sina kritade fönster framsläpa de då helt säkert ett högst bedröfligt sommarlif, sorgliga illustrationer till Shakespeares bekanta text: Io be or not to be, that is the Question! Samma betydelsetulla vara eller icke vara föranledde dir. Rohde att säga upp sig från det förhyrda sommarnöjet på Lorensberg för att istället göra les honneurs i sin egen lilla hemtrefliga lokal vid Södra Hamngatan. Då man första gåogen på länge ser sina vänner hos sig, bjuder man icke gerna på skåpmat och så gjorde icko heller han, då han i Thorsdags slog upp dörrarne till sin salong för hvar och en sor ville titta dit. Första rätten: ÅUr askan i elden eller en perla bland tanter var nog icke precis någon nyhet, men ändå tillräckligt pikant för att från början kittla aptiten. Detta lilla stycke, en med mycken finess utkastad skizz af det så många gånger varierade temat: den första kärlekens utveckling från aning till medvetenhet, fordrar tramför allt ett fullkomligt naturligt återgifvande sör att icke förefalla barnsligt och pjollrigt. M:ll Stadtlander som den unga Charlotte utvecklar mycken grace och naivit( samt är så älsklig och intagande, att man lätt glömmer att denna roll egentligen kräfver on plus jeune premidre eller också en skådespelerska sådan som t. ex. fru Helfrid Kinmansson. Hr Hellander har som Paul en roll, hvilken passar honom . förträffligt, hans ungdom och tördelaktiga yttre komma honom här väl till pass och hans spel förråder att han med allvar studerat sig in i karakteren. Han säger sina repliker enkelt och naturligt, då situationen så kräfver det med ungdomlig värma och det är endast undantagsvis som spår af den gamla förargliga stelheten framträda. Utförandet af denna roll lofvar emellertid godt för framtiden. Då man är ung har man ju verlden för sig, isynnerhet om man städse kommer i håg att på skådespelarebanan in— — — m tet högre mål vinnes utan allvarliga studier och kraft i viljan. Fru Casper och hr Boström gifva båda behörig relief åt den täcka, c nästan oskuldsfulla familjetaflan. N När tvenne franska lustspelsförfattare slå ! sig ihop om att koka ihop en 1:akts farce, s i kan man vara säker på att den kommer att hvimla af befängdheter, men qvicka och tokroliga befängdheter, som tvinga en att skratta. Så äfven med Josephs kappa: en sådan pjes skulle ingen svensk vara kapabel att J d skrifva, vackert så, att den vid en ambulatok risk trupp kan utföras så tillfredsställande 8 som af fru Boström, hrr Otterström, Boström och Pirander. IIr Otterström är isynnerhet M genomlustig och ger i denna roll ett nytt I si bevis på sin mångsidighet som skådespelare. k lerdinand Saprå länge bebådado sänge spel Den sköna Galathea bildade deserten vid Thordagens dramatiska anrättning. Det är I af glädjande att kunna erkänna att utförandet af adetta ingalunda lätta stycke var minst sagdt be så godt som man kunnat pretendera. Fru a Cederberg har tydligen på Galatheas parti, i I po all sin korthet vida svårare än t. ex. den gl sköna Helenas, nedlagt mycket studium och lig hennes bemödanden ha krönts med framgång, r hon öfverraskade med en koloratur, hvilken Kd nan knappast vågat förutsätta. Men icke allesia, läst sången utan äfven spelet visade betyec lande framsteg och vi undra alldeles icke varken på hr Pygmalions eller hr Mydas ett mak. om M:ll Söderberg utförde Ganymedes parti äf å ett sätt som icke kunde undgå att väcka s j, fligt bifall och sjöng sina pikanta kupletter en red en abandon, som man knappast skulle sortrott en nybörjarinna i Thalias tjenst. Den riginella kyss-duetten mellan Galathea och ba anymedes gafs på ett så förtjusande sätt jari t åhöraren knappast visste i hvems klärevPr han helst velat vara, Galatheas eller Ga-k.iI ymedes. live Irr Brohman och Ullberg fyllde väl sina ning atser och i invokationen till Venus, ett momas ent af stor musikalisk effekt, hade den förre nad, t af sina lyckligaste ögonblick. Inut 2. nitreo Granskar man operelten i gin helhet skall I 4. an finna libretton skäligen tarslig. Det är af in parodi, som saknar den lyckade parodiens koknämsta egenskaper, qvickheten, men som f ck, tack vare det tacksamma ämnet och ul n synnerligen vackra musiken, förmår att förnt Bland musiknummerna sätta vi främst trädg 4. om sn