Göteborgsposten – 13 juni 1868, sida 1

Det vore då högst märkvärdigt, om icke vi någonsin skulle få rega i denna välsignad sommar! Månen visar sig om aftnarne insvept i en försvarlig florshufva, fram på dagen tåga mörka, hotfulla moln upp på sastet, solen drar, som det heter, atmosferen kännes tryckande och qvaf. Öm ändå det förb— åskvädret, som rufvar deruppe, ville ladda ur sig, så man sluppe att gå här och svettaspesterar en korpulent passagerare och torkar sitt rödflammande anlete med en äkta ostindisk foulard. Gudskelof, nu få vi bestämdt regn, profeterar landtmannen och tillägger i tysthet en förtviflans witz: få vi icke regn i rappet, så blir jag från hvetet! Men hvarken lamentationer eller dåliga witzar kunna beveka regnguden att låta sina vattenkonster spela, solen glimmar lika blank och trind som förut och badgästerna på vestra kusten, som icke ha någon synnerlig vegetation att vara rädda om och när som helst kunna svalka sig i haf vets salta bölja, de jubilera högt och bedyra att herrligare väder än under 1:sta terminen 1868 kan man icke tänka sig. Också utvecklar sig naturen med stormsteg, alldeles som i ott drifhus, skarpskyttarne plockade vid sin utfart till Hökällan i Söndags mogna smultron, icke i sigurlig utan i verklig bemärkelse, och hr Möhlenbock serverar i sitt nya fruktmagasin i Ostindiska huset fullmogna körs: