Göteborgsposten – 12 juni 1868, sida 2

7nFgTkENÅI) YU 11YIIRA (11191111T711 11nFfL: lorna, dess organisation eller larare att sädant sker — liksom man i skolorna danade barnen till oordningai eller brott och ej vore angelägen att vänja dem vid tukt och goda seder. — Jag har härvid förundrat mig öfver den naivetet dessa hedersmän i denna fråga ådagalägga, och hvarigenom de visa att de stå alldeles utom frågan. Jag medgisver, inom parentes sagdt, att organisationen af skoloraa så till vida kan anses hafva bidragit till det ondas utvecklande, som man här ej i vidstråcktare mån vidtagit sådana åtgärder, att de, som visa sig hängifna åt brott och oordentlighet, blifvit assöndrade och upptagna i anstalter, der de vårdats, för att kunna om möjligt återgifvas åt samhället såsom ordentliga och laglydiga åtminstone, men ingalunda i den mening, som skulle styrelsen, lärare eller lärarinnor genom bristande nit hafva bidragit dertill att de subjekter, som visa sig hafva kommit på villovägar, blifvit förda bort från det goda eller skickliga, utan har sådant skett tvärtemot och oaktadt alla bemödanden att bibringå dem hvad som varit godt och eannt. Förnekas kan visserligen icke att inom en så stor kår af lärare och lärarinnor, som här finnes, gåfvorpa att undervisa kunna vara ganska olika, men med stolthet och glädje kan man säga, att begreppen om det rätta och goda och kärleken till dess uiofvande, åtminstone för så vidt det kommit till min kunskap, utmärka dem alla. Hvariöre skulle då icke under sådana förbållanden det goda slå rot i alla barnens hjertan? Hvarföre skulle några barn blifva utskott, då den stora mängden utmärker sig för ordning och goda seder, om icke faktorer från skolan skilda och af den oberoende menligt inverkade? Och dessa menligtinverkande faktorer äro inga andra än dåliga och lastfulla hem, med alla de verkningar i närmare och fjermare kretsar, som från dem utbreda sig. Omgestalta hemmen, och man skall hafva barn, som låta lära sig dygd och sanning, men kunna bemmen ej, såsom naturligt är, hastigt förändras, så afsöndra derifrån hvad som i deras forderfvade atmosler tager skada, annars blifver också det anstucket af förruttnelse. Min osörgripliga mening i denna fråga är derföre den, att samhället, som har sig ålagdt att gifva uppfostran åt alla dess barn, också bör känna sig förpligtadt att så vårda dem, att de, som visa sig ega ott fördersligt inflytande på andra, afsöndias och upptagas i anstalter, som motsvara deras ställning, på det dels det förlorade må återvinnas och dels det som är svagt och nära att falla i frestelse och förderf, må räddas från de svaror som ställas i dess väg. Man lär någon gång varit betänkt på attinrätta sådana afsondringsskolor, men behofvet erkändes ej, hvadan det då ej kom till utförande. Nu har jag velat framdraga saken inför allmänheten, för att åter igen rikta uppmärksamheten derpå, på det att det nu mera kända behofvet må föranleda till realiseringen af en institution, som för on del af folkskolana lärjungar är nödvändig. En aunan omständighet, som i sin mån bidrager att hämmande inverka på folkskolans utveckling, är den, att man icke inrättat särskilda skolor, der de, som äro af naturen så illa utrustade att de, utan att kunna hänföras till de vansinniga, dock måste betraktas såsom s äende på ett lägre trappsteg än öfriga menniskor i afseende på förmågan af själsutveckling, kunde erhåla undervisning. Det har icke undgått min uppmärksambet, huru inom flera af våra skolor ett och annat subjekt förekommer, som befinner sig i nämnde kategori. Det har uppfyllt mig med sorg, när jag sett hvilken möda som användts och användes på de arma, och detta, utan att hafva någet genljud i deras själ. Ett enda sådant barn upptager mer tid och kraster än hälfton af de öfriga, Det står nåstan ensamt så i ena som andra hänseendet och är visserligen till obeskriflig skada för de öfriga. Utan alt vara uppsätligt trotsigt företager sig ett sådant barn lätt det, som uppväcker löje hos de andra; det störer sålunda den jemna gången vid undervisningen, och pär dei dericute blifvit illa behandladt i hommet, så att det är trotsigt och vresigt, kan det lätt förderfva den goda anda, som i skolan bör vara rådande. Läraren b-klagar sig derföre ofta öfver dess tredskhet och oböjlighet, och frestas att förgå sig emot det, hvaraf följden blifver den, att det goda förhållandet mellan lärare och lärjunge störes, och läraren blir ur stånd att lifvande och väckande inverka på detsamma, och barnet blifver stående utan den kärlek och deltagande, som allena vore i stånd att smälta kylan i dess bröst. Så förnöter ett sådant armt barn, som väl i de flesta fall ej sjelf har någon skuld till dess sorgliga belägenhet, flera år i skolan, utan att vid skoltidens slut hafva hunnit stort längre än vid dess början. Det har ofta bedröfvat mig att vi skola arbeta med så stora svårigheter som äfven denna omständighet medför, och jag är viss att Folkskolestyrelsen skulle varit villig vidtaga anstalter för afhjelpandet af detta onda, om den ansett sig ega medel och resurser dertill. Kostnaden skulle dock, efter mitt förmenande, ej behöfva att blifva så betydlig, enär hvad som i detta hänseende utgäfves, rikligen skalle ersättas af den större lifaktighet och omsättning, som kunnat uppkomma med afseende på de bättre utrustade barnens skolgång. Vi hafva intet mål, som bör stå så klart för våra ögon som det att kunna väl och så fort som möjligt meddela folkskolans barn det föreskrifna kunskapsmåttet. Allt som derföre kan bidraga till detta måls vinnande måste påpekas; alla inrättningar, som befiavas verkande i den riktningen, måste organiseras, om man ej vill sjelf hindra den saks utveckling, för hvilken man ju arbetar. Möjligen skulle man möta motstand af det skäl att sågom ordspråket säger: der inga tillgångar finnas har kejsaren förlorat sin rätt. Men det sforhaller sig do k icke alldeles så, att de andliga resurserna äro så absolut uttömda, att ingen mottaglighet för undervisning och utveckling är för dessa möjlig, ehuru den kan vara ganska ringa, utan de behöfva blott att kultiveras på ändamålsenligt sätt, så bära de nog någon frukt. Det har mer än en gång visat sig i de länder der blödsinniga vårdas med omsorg, att de kunnat komma till en icke låg ståndpunkt till och med inom vetenskapens verld. Man behöfver sätta i rörelse de små krafter som finnas, så går suken dock framåt. En afsöndring måste äfven i detta hänseende ske, och det ju förr dess hellre, om icke andliga krafter skola förgäfves förspillas. Ett annat skäl och detta ganska vigtigt för nödvändigheten aft afsöndra idioterna från de öfriga barven är det, att läsmetoderna måste på olika sätt tilllämpas på dessa än på fullt begåfvade barn, och att lärarne och lärarinnorna i de vanliga skolorna i allmänhet ej besitta insigt i användandet af de för dessa olyckliga rätta metoder. TA 2 11 pA