Göteborgsposten – 12 juni 1868, sida 2

11 d. IIemmet och Folkskolan. (Ur inspektor d:r C, A. Udderens tillägg till Göteborgs allm. solkskolestyrelses berättelse för år 1867). Åunu har icke ett decennium tilländagått, sedan Göteborgs Stadg Folkskoleväsende ordnades på ett mera tidsenligt och mot befolkningens behof svarande sätt, hvadan det sålunda mäste anses för tidigt att öfver resultaterna af denna inrättoing utlåta sig så, gom kunde man redan skåda desamma i sin fulla utveckling. Icke dess mindre tillkommer det dock hvarje för saken intresserad och särskilt dem, som hafva att vårda dess angelägenheter, att tid efter annan blicka tillbaka och undersöka, om institutionen i sina förutsättningar är så beskaffad, att man deraf kan, efter mensklig förmåga att döma, hoppas godt. En sådan öfverblick vill jag nu i största korthet företaga. Om det å ena sidan ej kan undgå den för sanning öppna blicken, att genom denna inrättning glada företeelser framställa sig i det förhållandet, att barn från det egentliga folket befinnas utrustade med goda och nyttiga kunskaper af den beskaffenhet, att de kunna blifva till ledning och anvisning vid dömandet om den yttre verlden med dess mångfaldiga företeelser och i synnerhet vid dömandet om dem sjelfva, deras förbållande till det dem omgifvande och deras förhållande till det Högsta Väsendet — hvilket allt ju utgör det egentliga syftemålet med all undervisning, enär man ju ej kan vänta att menniskan skall intaga den sig anvisade positionen hvarken till det Högsta eller de skapade våsendena, utan att hafva någon kunskap om dem och sig — jag säger, om erfarenheten af allt det goda, som fallit och alltjemt faller folket till del i och genom skolorna, måste uppfylla den med öppen blick utrustade betraktaren med den största tillfredsställelse och glädje öfver det som redan vunnits, så kan man dock ej afvisa och skall ej heller lyckas undangömma de mörka fläckar, som visa sig a den långa raden af lysande bilder på vår folkskole-himmel, enär just dessa fläckar äro bjert afstickande och derföre falla lätt i ögonen. Det bidrsger ej heller till det ondas alhjelpande att dölja eller negligera det, utan vill man söka botemedel derför, så lär man först låta det framstå sådant det är och derefter söka de medel, som stå till buds för att förekomma eller upphäfva det. Ingen har väl heller varit så sangvinisk i sina förhoppningar, att han icke väntat skuggor på den tafla, der bildningen och sålunda ock folkskolebildningen med alla dess frukter och fördelar skulle framställas, men mången och kanske de fleste hade väntat att skuggorna ej skulle blifva så mörka, som de nu inom vårt samhälle visa sig. Om Göteborg med dess folkskoleväsende befinner sig bland de kommuner i vårt Jand, der skuggorna äro mörkast, vill jag ej afgöra, men tror det visst icke, utan är tvertom öfvertygad att ganska få delar af vårt land hafva uträttat mera för folkets sanna bildning än hvad bär skett. Icke dess mindre tror jag mig dock med full sanning kunna säga, att vi hafva mer af den svarta färgen på vår folkskole-tafla än man hade att vänta af de bemodanden och uppoffringar, som här göras för folkets upplysning. Det är dock med denna sak såsom med så många andra, de hafva sin förklaring uti förhållanden, som måste verka i den riktningen och sålunda motarbeta det goda, skolan kan och vill gifva. Betraktar man den population, som här rörer sig, skall man lätt finna att icke alla elementer deraf äro så beskaffade, att de låta vid de första bemödandena och försöken omplanta sig i en annan jordmån, utan till och med länge ännu skola trotsa de allvarligaste och visaste institutioner, Detta samhälles lägre befolkning utgöres till en del af arbetsamma, stilla, rättrådiga — ja man kan såa gudsruktiga män och qvinnor, hvilka med glädje och tacksamhet göra sina uppoffringar för barnens sedliga och intellektuela uppfostran, och derföre ock sjelfva äro högst angelägna ati barnen flitigt och med allvar besöka sina skolor. Denna del af belolkningen gör det derföre till en lätt börda att vara barnalärare och uppsostraro. Utaf sådana föräldrar bar man barn, som bildas lätt och väl vill dygdiga, insatssulla — ja fromma barn. De äro glanspunkter i flit, sedighet och ordentlighet. — Men en skarp motsats härtill framställes af barn, som utgått från hem, der fader eller moder — eller, hvilket oftast eger rum — både fader och moder äro hemfallna åt laster och brott, der gudsfruktan och sedlighet aldrig varit af de små i hemmen beskådad, utan der kif, svordomar och förakt för både gudomlig och mensklig lag ifrån spädaste ar inympas i de späda telninine. Har hafva vi företeelser, som äro mäktiga att ge trotsa goda bemödanden. I dessa nästen uppstras de, som sållan kunna öfvervinnas hvarken af olkskoleläraren eller kristendomsläraren; här är härten för de unga brottslingar, hvaraf samhället länge lidit och ännu lider. Af sådana hem eger samhället icke få. Hit strömmar nemligen hvarje år en ganska stor skara af lekamligt och andligt ruinerade föräldrar från nära ligganuo och aflägsna landsbygder, menniskor, so: i de bygder, der de uppvuxit, genom osedlighet och brott blifvit en afsky för dervarande bättre befolkning, lockade af de stora arbetsföretag, som bär i staden under en läng följd af år bedrifvits, hvarvid de dock sällan kuonat anställas, enär de icke ega den duglighet som för sådana arbeten erfordras; men, en gång hitkomna, hutva de här qvarstannat och söka bär försörja sig med hvarjehanda förrättoingar, bvarpa duck slutet ofta blir nöd och elände i ännu högre grad än under de förhållanden, hvari de förr lefvat. Att barn, utgångna från och fostrade af sådana föräldrar, i allmänhet likna dessa, är ju en naturlig sak; att de sålunda till skolan medföra en pestsmitta, som icke af vanliga läkemedel låter sig öfvervinnas, kan derföre lätt inses. De sörblifva derföre från sitt första inträde i skolan i allmänhet otillgånaliga för de goda impulser, som från läraren eller lärarinnan utgå, de trotsa all kärlek som mot dem användes, de nedslå och bedröfva den mot dem välvillige läraren och betaga honom derigenom det hopp, han från början hyste, att kunna göra dem något godt, och -— hvad värre är — de blifva genom sitt exempel en bitter rot, som hastigt utbreder sina skadliga vorkningar till de öfriga, relativt bättre barnen. Man får under sådana förhållanden icke sällan se skolor, der barnen några månader förut voro kända för sedliga och ordentliga, helt hastigt framstå såsom behäftade med många slag af moraliska lyten, och, forskar man närmare efter källorna till de onda utbrotten, skall man Jätt finna att dessa utgöras af några unga brottslingar, som antingen inkommit i eller utgått från någon af de närmast liggande skolorna. Det är ingen ovanlig händelse att för mig anmälas större och mindre tjufverier, ja — icke ens att ynglingar och flic1 i A mm mm mo ro m sr LL