Göteborgsposten – 11 juni 1868, sida 1

Tyst, isade hon, i det hon blef blossande röd och utsträckte sin hand. Icke ett ord mer. Allt är algjord och förbi. Det förflutna är dödt och jag död med det. Icke ett ord om mig. — Men — om — han vidrörde sin bröstficka. Jag måste först veta hvad det skall blifva af dig. — Måsta du? sade hon, och en knappast märkbar förändring törsiggick med hennes röst, som blef något mildare och fick en obetydlig anstrykning af förvåning. Jag trodde att du hade vetat att jag skall lefva till dess du icke lefver längre. — Det gör mig ondt att jag nödgas störa er, min fru, sade den polisbetjent som hade fört Harriet in i cellen och nu plötsligt öppnade dörren; det gör mig sannerligen mycket ondt, men — — Jag är färdig, svarade Harriet, och i det Routh sprang upp, vände hon sig om och var ögonblickligt ut genom dörren. Tvenne polisbetjenter stodo ute i korridoren och vid den dörr, genom hvilken hon hade blifvit förd ut från poliskammaren, stod Rouths sakförare, som tog henne under armen och förde henne bort genom en särskild utgång. Ingen af dem sade något, innan de kommit ut på gatan, hvarest hon litet längre bort såg en massa menniskor, som hade församlat sig för att få se fingvagnen köra bort. Han ropade på en droska. — Hvarthän? — Hem. — Jag skall följa er.