Göteborgsposten – 9 juni 1868, sida 1

salvor, ett formligt. bombardemang. Hrr Hedin och Norrby voro inne på scenen. De bistodo vänligen kamraten med att taga upp de ljufva projektilerna, de sprungo som des Commissionaires för att lassa på recett-tagaren, tills denne slutligen nästan dignade under bördan af sina lagrar, -ina blommor — och sin rörelse. Vi öfvergåfvo redan tidigt hoppet att kunua hålla för våra läsares nöje räkning på antalet af inropningar, af kransar och af; buketter. Dock tro vi oss kanna säga att inropningarne voro omkring 10. Hr Jolin hade skrifvit för denna högtid en fortsättning af En komedi. I denna fortsättning, som kallades Skådespelaren på gamla dagar, såg man Axel Wapensköld — som icke hade skytt att begagna hvilka medel som helst, till och med dåliga, för att förmå sin fader låta honom blifva skådespelare — man såg denne, sedan han längesedan lemnat teatern och var gammal vorden, förvandlad till en Laffälling från sin egen forntid. Han älskar icke teatern längre; han hatar den. Han är med sina två döttrar och sin gamla hushållesska en enstöring i skärgården. — Han skyr menniskorna, men älskar varmare naturen och snillets verk. — Men sina döttrar har han icke lyckats bibehålla så obesmittade af teatern, gom han tror. De ha besökt en badort i grannskapet, den ena har uppträdt på sällskapsteater der, hon har känt gudagnistan tändas inom sig — och dessutom bar hon blifvit kär. Hennes syster är lyckligtvis fri trån kärlek till den dramatiska konsten, men älskar i stället en af dess idkare. — Dessa olyckor måste dock uppdagas för gubben, teaterfienden. Han ger skäl för sina förändrade tänkesätt, för sin leda till teatern. Hörom honom: Ack, hvilken njutning att på vågen gunga! Det är som hvarje fiber ville sjunga om frihet, friskhet, lefnadslust och mod; det är som hvarje ådra bytte blod hos gubben. Ack, uti min lilla båt, jag tycker mig en fågel lik och sväfvar på mina årors vingpar fram min stråt emellan blåa rymder, skiljda åt, men inför hvilkas djup min själ ej bäfvar. En himmel under och en ofvanom, och båda tyckas locka: kom, ack kom! Och sedan, då jag tröttad kastar ankar, sträckt i min båt mot mjuka kuddars stöd, sjelf, ack, en stackars Lazarus i tankar, mig spisar mätt af snillets öfverflöd, bur ljuft att, vaggad af en vänlig bölja, få lefva med i andens stora verld, och ljusets kämpar undrande få följa på deras riddarfärd, nej himlafärd. Tänk, hvilken skilnad på min förra lefnad bland träd och buskar, målade på duk — (att icke blotta minnet gör mig sjuk! —) bland berg, som kunde flyttas in och ut, bland vågor, hvilkas väta tagit slut, i gas och källarluft — jo, det var trefnad! Och när man efter qvällens modor väckt, sin själ i tankens guldflor ville bada och handen mot en snillrik bok var sträckt, då tvangs man att ånyo genomvada, af pligtens ferla jagad, dessa träsk af fadda roller, der man fåfängt letar, en enda qvickhet blott till morgonbesk. En komiker dessutom har ej rang vid konstens hof att spela hjelteroller, nej karaktorer utan sammanhang, dagsländor från Paris, en hel falang dem skall han skapa om med sin talang till snilleverk — tills han en gång får koller. Hvart konstnärslif har sina morgondagrar, sitt friska källspräng ifrån Helikon, svart kommer stunden, då berömmet magrar. Artisten är en leksak för publiken, ett experimentalfält för kritiken. De goda rollerna, de sina ut, man bildar queue för att dem få till slut; man slipar sin talang i hundra facer, men ändå skriks på nya hvar minut. Talangen vare huru stor han vill, på några år han känns dock utantill, och nödgas lefva, ack, på minnets gracer. Publikens illusioner börja ramla, den vill ha nytt, blott nytt för allt det gamla. Men allt som skulle varit koustnärns heder att i sin mån bli tolk för dygd och seder, att gissla last och lyten med sitt spel; uti den hedern får han föga del, då hvarje lustspel svart till mål sig satt, att köpa flinarns, icke tänkarns skratt. Nej, sorgelig är skadespelarns stråt, då dramaturgerna ej gå framåt; han ledes som en björn af dem i ring, de äro allt, och han är ingenting. I dessa rader och på flera andra ställen gaf hr Jolin, förmoda vi, uttryck åt de känslor, den stämning, som föranledt honom att lemna scenen långt tidigare än andra skådespeiare, hvilka icke äro i den lyckliga ställning som hr Jolin, att, oberoende af kontrakt och löv, kunna lefva i idylliskt lugn. Dock än en gång jag skulle vilja beträda scenens minnesrika tilja. Jag har ej tackat, aldrig sagt farväl till dem, som ammat upp min konstnärssjäl, till den välvilliga publiken, till den humana konstkritiken. Han vänder sig till de omgifvande figurerna ur de pjeser, i bvilka han deltagit, och säger: För er, milt herrskap, har jag stått examen; jag tar nu gamle Jo. Jos hand, går fram till rampens ödesdigra rand och träder litet utom tafvelramen. Efter denna inledning trädde hr Jolin ända fram till rampen och talade till salongen med en stämma, i hvilken en stark rörelse mer och mer segrade öfver försöken att bibehålla skådespelarens beherrskning: