Göteborgsposten – 9 juni 1868, sida 1

Moderna Vagabonder ) Roman af Edmund Pates. Öfversättning. Och detta var den afton, som, oaktadt hennes förtviflan, skulle bragt henne hvila, kroppslig hvila, hvaraf hon aldrig förr hade varit i så stort behof, och som hon aldrig förr hade känt det så omöjligt att uppnå. Hela hennes varelse värkte, hennes nerver darrade som strängarne på ett musikaliskt instrument, och emellanåt öfverfölls hon af en inre förvirring, som tycktes berötva henne medvetandet om verkligheten utan att döfva hennes mottaglighet för lidande. Nu frågade hon sig icke, om hon skulie blifva vansinnig; nu, sedan hon lärt känna sitt allravärsta öde, hade denna fruktan alldeles lemnat henne. Nu frågade hon sig sjelf, om hon skulle dö, frågade sig det med en obestämd förnimmelse af det sällsamma deri att fullständig tomhet trängde sig in i det chaos af lidanden och förskräckelse, hvartill lifvet hade blifvit för henne. Det skulle blifva hvila, men intet medvetande derom; hon skulle icke längre vara till. För kort tid sedan skulle hon ha ryst tillbaka derför, emedan hon då ännu egde kärlek i behåll; men nu, om hon nu endast kunde få veta det värsta, veta sanningen, veta att han —— — 2) Forte. fr. N:o 180.