Göteborgsposten – 8 juni 1868, sida 1

Lindhagen. Ändtligen utkom Posttidningen och presidenten Adlercreutz befanns hafva blifvit utnämnd till civilminister. Öfverraskningen blef ganska stor. Man hade alls icke gissat på honom. Statsrådet Adlercreutz utnämndes för några månader sedan till president i Göta hofrätt, hade nyss hunnit bosätta sig i Jönköping, hade redan genom sitt allvarliga och humana väsende förvärfvat sig sina kollegers förtroende och vänskap och trifdes särdeles väl i sitt nya hem. Det är således påtagligt, att han endast för att göra justitieminietern till viljes och uppfylla en medborgerlig pligt lemnade sin lugna plats för att ingå i konseljen. Statsrådet Adlercreutz åtnjuter stort anseende för sin redbara karakter och för sina grundliga juridiska insigter, hvilka naturligtvis komma honom till godo på den nya platsen, hvilken man också anser att han skall väl fylla. Det är i alla alseenden en stor uppoffring, som hr A. gör, och det är ingalunda en latt uppgift att esterträda statsrådet Lagerstråle, hvars stora förtjenster skola erkännas när begärens och stormarnes ilar nunnit lägga sig inom ocb utom Andra kammaren. Någon politisk roll har hr Adlerereutz icke hittills utsört; hans skaplynne torde icke heller dermed vara öfverensstämmande. Huruvida hr A. är talare i den mening som nu tordras af statsrådets ledamöter, är icke bekant, men jag har anledning tro, att han äfven muntligen kan både utveckla och försvara sina åsigter så, att representationen dermed skall finna sig belåten. Då grefve Manderström ännu icke uppnått den ålder som berättigar honom att vid alskedstagandet ur statens tjenst erhålla pension, fordrade rättvisa och billighet att, då grefven lemnade utrikesdepartementet, bereda honom en löneinkomst, motsvarande hans långa tjonstebana och lefnadsbehof. Ett motsatt förfarande hade icke annorlunda kunnat rubriceras, än såsom otacksamhet, och allan rättsärdighet synes alltså vara iakttagen, då vid grefve Manderströms utnämning till president i kommerskollegium det uttryckliga vilkoret stadgats, att om och. när kommerskollegium kommer att indragas, grefven skall frånträda ombetet emot åtnjutande allenast af så stor del af de dermed förenade löneförmåner, som svara emot den presidenten i nämnde kollegium tillkommande pension å allmänna indragningsstaten. Genom detta arrangement gör statsverket framdeles en icke obetydlig besparing emot om grefve Manderström intill pensionsåldern qvarstannat såsom utrikesminister. Den nye utrikesministern, grefve Wachtmeister, som i många år varit anstalld vid utländska hof, är icke personligen känd af flertalet inom representationen. Det ligger i sakens natur, att då grefve Manderström lemnade chefskapet för utrikeskabinettet, derföre att han icke ansåg sig kunna eller böra godkänna den reduktion på tredje hufvudtiteln som riksdagen beslutat och den ytterligare reduktion som riksdagen fordrat, så är det med ett visst intresse som man afbidar den nye utrikesministerns åtgöranden. Han har icke, såsom företrädaren, några speciella konsiderationsförpligtelser gent emot de förenade rikenas sändebud vid de utländska hofven, och kan äfven vida lättare än företrädaren medgifva att de förenade rikena numera intagit, eller böra intaga, en mycket underordnad politisk ställning, allt med den påföljd att dessa riken endast vid några få hof framdeles behötva representeras och derjemte för särdeles billgt pris. Endast i så fall torde grefve Wachtmeister komma på god fot med riksdagen. Det skall blifva högeligen intressant att erfara huru statsrådet Thulstrups öfvertagande af sjöförsvarsdepartementet kommer att bedömas af de stora tidningarne. Rimligtvis bör åtgärden blifva gillad, då den bör betraktas såsom ett försök till utrönande af huruvida de begge försvarsdepartementena kunna förenas i en chefs hand. , Man har ju ock velat göra troligt att en minister alldeles icke behöfver vara fackman, en äsigt som dock, tillämpad i större utsträckning, utan tvifvel kan leda till rent besatta förvecklingar, deribland den icke torde vara minst betänklig, om ministern — den ansvarige — gjordes beroende af sin icke ansvarige expeditionschef, hvilken väl måste vara fackmanNu tror man att grefve v. Platen såsom soulagement för sin af omständigheternas tvång påkallade afgång ur ministören, möiligen skall