Göteborgsposten – 6 juni 1868, sida 1

Så är det i en stund som denun, Och ringa din betydelse I universum du skall känna, Hur ringa, men hur stor ändå Du kanske nu skall rätt förstå! Ja stor! Stor i din ödmjukhet, Du lilla stoftgrand i naturen, Du dock ditt företräde vet För klippan, växterna och djuren: Du, enda länk i tingens kedja, Som till sin Skapare kan bedja. O, böj då knä uti din själ Och håll din gudstjenst här på hafvet, Tro på en Gud, vill nästans väl, Låt agget, hatet, bli begrafvet. Då bär din gudstjenst fridens stämpel, Din gudstjenst i naturens tempel. Och gunga sedan fri och glad Framåt på saltan bölja! Säg, lockar den ej till ett bad Statt upp, att ren dig skölja! Nå intet krus! Besinna då Blott Åfrukostrispen ofvanpå! Ack, hvilken lust från kust till kust Så ogeneradt kila Men, håll go vänner, haen I lust En liten stund vi hvila. Der, på den holmen, ackurat Vi duka upp vår middagsmat. Men solen dalar, slocknar snart Vid skogsoch vattenbrynen, Ack, hvad det vädret dock var rart Fast man är kokt i synen. Än ecn 7 Hvad gör det om i stan Man till det yttre är — morian. Just när sommaren pryder sig i all sin ståt, totar vår stad till sig på det gemenaste, ej olikt en välklädd barnunge, som nersmord med jord och sand tumlar sig på en blomsterprydd äng. Då belamras gator och trottoarer med byggnadsställningar, der kalkbestänkta murarebenglar af båda könen vandra upp och ner likt englarne på Jakobs stege. Stackars benglar, de draga sannerliga icke sida hvita kläder och icke likna de englar på något sätt, om icke deri att de traska barfota, en nuditet, hvilken tillhör englakostymen, vare sig att denna afkopieras på Rafaels taflor eller Lundströmska träsnitt. Himmelska se de just icke heller ut med brunstekta fysionomejer, hvilka titta fram mellan deras kalkerade chevelyrer, liksom kastanjer ur askmörjan, men så är deras lif verkligen icke något hiumelrike på jorden, oftast tvärtom. När sommaren väl är kommen, då skola hus rifvas ned och gator upp, då skola vi vandra i en molnsky af grus och dam, då önska vi af innersta hjerta att himlen måtte öppna sina tårkällor och gråta med oss öfver — Gatuoch Vägförvaltningen. Men det finnes ingenting ondt här i verlden, som icke har något godt med sig: om några månader står staden ryputsad och fin som en ask Närnborgerleksaker, om några månader skola vi åter lugnt kunna promenera på våra gator, utan att som på stora uppgången till Lorena berg behöfva skrika: aj. vid hvartannat fjät. då skola gator och torg varda jemna som golf, undantagande Lilla Torget, förstås, ty hvem är väl så fasligt noga med golfvet till ett — möbelmagasin. Mycket har förändrats sedan den nu mognade generationen lekte krig och kurragömma på de gamla vallarne, der nu å ena sidan Nyoch Trädgårdsgatorna breda ut sina bodfria, aristokratiska qvarter, och å de andra Jernbangården, Cellfängelset, Sahlgrenska sjukhuset och artilleriets förrådshus höja sina slottslika byggnader. Men föga eller intet torde återstå af den vid Wästra Hafvet belägna, wäl bekanta och mycket berömliga SiöHandeloch Stapul-Staden Götheborg, öfver hvilken sal. Eric Cederbourg utgaf sin Lutur åtskillige trowärdige Historie-Böcker, gamla Bref, Minnesmärken och andre tilförlåtelige Bewis, både med nöye och flit sammanletade, korta Beskrifning. Men om också mycket som förmultnadt var bar ramlat, om husen på de flesta ställen förlorat sin gammaldags, holländska struktur och istället samt och synnerligen fått en viss likhet med engelska tskrin, gatorna gå ännu Bom på Cederbourgs tid, til sin längd och bredd snörerätt hela Staden igenom, til Horisontens fyra delar, som gifver Staden, i hänseende til des Wakra regulairite, en ganska behaglig prospect, hvaraf de hit ankommande främmande sig märkeligen förnöya och förlusta kunna-. En af stadens äldsta gator är Torggatan, som på vännen Cederbourgs tid sträckte sig från stora torget i Söder, in til Wallen och Fästnings-Wärken i Norr, hvarest nu å nyo en behällen wäderqvarn är upprättat, til Stadens märkeliga nytta. Den behållna väderqvarnen har icke kunnat bibehålla sig, den har försvunnit likasom Fästnings-Wärken, och Torggatan, som dock i det längsta sett gammaldags och dyster ut, blir med hvarje år modernare och ljusare. Bronanderska huset vid nämnde gata är ett af de äldsta huA AFågan anhhel hemärkelse ifhv att det