Göteborgsposten – 4 juni 1868, sida 1

universitetet genom band, hvilka han skulle under hela sin lefnad troget vårda. Hans ungdomskärlek tillhörde Upsala, men hans mannavänskap skulle gälla Lund. Denna försäkran mottogs med ett lätt förklarligt jubel af de närvarande, alldenstund man här verkligen på allvar börjat befara, att universitetets indragning kunde bli en bestämd fråga på dagordningen. Genom prins Oscars löfte tror man sig i honom hafva erhållit en god allierad, hvilken skall göra hvad han kan, tör att infria detsamma. Jag anför detta såsom en anteckniogsvärd omständighet. Skålen för hedersdoktorerna besvarades af grefve Henning Hamilton, för hvilken biskop Flensburg föreslog en vältalig skål, hvilken afbröts af oupphörliga bravorop. Han berörde den åldrige statsmannens ställning och uttryckte den förhoppning, att hans fall skulle en gång leda till seger. Jag antager, att h. h. härmed syftade på grefvens hållning uti den skandinaviska frågan, der han såsom en man med karakter heldre afgick från sin ministerpost, än han ville låta sitt namn åtfölja en handling, hvilken han betecknade; såsom politisk svaghet, tör att icke begagna ett annat mera skärpt uttryck. Jublet var ofantligt, och alla skyndade med prinsen i spetsen att trycka den gamle hedersdoktorn, hvilken sålunda emottog en hyllning som med allt fog kan sägas vara entusiastisk. Det var synbart att grefven kände sig varmt berörd af densamma. Efter middagens slut begåfvo sig de deri deltagande ned till Lundagård, hvarest stora menniskomassor voro samlade, för att deltaga i den fest, som staden Lund gaf för akademistaten och främlingarne. Det uppgifves, att mellan 5 och 6,000 inträdesmärken blifvit utdelade, också var det ett hvimmel af menniskor, rök och damm, så att man nästan kunde bli yr i hufvudet, isynnerhet som det derjemte var ett surr omkring en, likt biens kring en kupa. De nykreerade doktorerna, både de med snöig eller kal hjessa och de med ungdomliga lockar, skilde sig från de andra derigenom, att de gingo barhufvade med sina lagerkransar. Prins Oscar följde seden och han tycktes med välbehag se, huru allmänheten nyfiket betraktade äfven hans lager. Pålånga bord, som voro utställda öfverallt på gångarne med väl fyllda ankaren inunder, utskänktes rikligen med punsch, under det att på särskilda platser förfriskniogar serverades för damerna. Sång och musik vexlade med hvarandra från olika ställen. Det blef skymning derute, men uppe i Föreningens solennitetssal, som i dessa dagar så ofta anlitats, tändes kronorna och dansmusikens toner ljödo redan derifrån, manande ungdomen att för sista gången under festen svänga kring i dansen. Ni torde ursäkta, att jag, trött efter alla dessa festiviteter, gifver referentskapet för balen på båten, för att hvila ut litet. Då jag nu blickar tillbaka på dessa dagar, kan jag ej underlåta att egna anordnarne af festerna ett vältörtjent erkännande för de lyckliga arrangementerna. Det är ej en småsak att kunna i ett jemförelsevis så litet samhälle ordna det hela på det sätt, att det ena icke löper in i det andra ooh åstadkommer förvirring, utan allt fortgår lugnt och med ordning i en sammanhängande kedja. De i festen deltagande skola derifrån medföra oförgätliga minnen, de gamla skola med lättadt sinne blicka sig omkring, ty beröringen med ungdomen har uppfriskat dem, de unga skola stärkas i sin sträfvan, ty Carolinska Universitetets män, unga och gamla, ha i dessa dagar afgifvit sådana löften och gjort det med en sådan bestämdhet, att vi må tro, det talet om Lunds Åunga gubbar snart skall vara en saga blott, och att en Tegnrs, en Linnes, en Agardhs, en Stagnelii ande skall hviska ånyo om evig ungdom och oförgänglig skönhet under Lundagårds lummiga kronor. A. K.. Göteborg d. 4 Juni 1868.