Göteborgsposten – 3 juni 1868, sida 1

stillhet och tomhet på skådeplatsen som det någonsin kan blifva i Piccadilly, och det statliga huset bevarade envist sin hemlighet. Tjenstflickan, som igenkänt Jim, berättade honom in i förstugan hvad som tilldragit sig, i det hon talade med ett hastigt hviskande och mycket qvinligt medlidande. Jim hörde på henne med klappande hjerta. Medan gossen bekymmerslös om de märken det lemnade efter sig på väggen, stödde sitt hufvud mot densamma, frågade han sig sjelf om det var som att falla i vanmakt och om han skulle undgå att svimma likasom mr Dallas. — Vi äro naturligtvis främmande för mr Felton, sade tjenstflickan, och det är ej mer än naturligt att enhvar helst vill behålla sina sorger för sig sjelf, da det tjenar till ingenting att tala om dem; men det är saker som kunna och saker som icke kunna döljas, ooh till det sista slaget höra de som hafva egt rum här. — Ja sade Jim med matt röst; ty de ord han hade hört i trängseln ljödo ännu i hans öron; ja, ja, men säg mig — — Jag säger er det ju så tydligt som jag kan. Mr Felton fick igår några bref. — Bref som hade kommit från Amerika — och ett af dem inneslöt hans sons porträtt; han hade hvarken sett eller hört något af honom på, jag vet icke huru lång tid; och då mr Dallas fick se porträttet, visste han genast att mannen var densamme som blef mördad på våren, utan att det blef bekant, hvem det var. — Nå? sade Jim. Och så? Fortsätt. Känslan af vanmakt försvann och han började att fatta.