Göteborgsposten – 2 juni 1868, sida 1

promotionen skulle ega rum. Elegant klädda damer hade redan, då tåget kom fram, intagit sina amfiteatraliskt stigande platser i koret, hvilket genom de ljusa sommartoiletterna fick en lätt och behaglig anblick. Då konungen och hertigen af Östergötland anländt samt intagit sina platser, beträdde biskop Flensburg tribunen och böll ettinledningstal, i hvilket han sökte försvara den ortodoxa teologiska vetenskapen mot tidens påträngande sordringar. Ja, h. h. helighet gick ända derhän att påstå, det den s. k. tidsandens fordringar på den teologiska vetenskapen äro orättmätiga, hvaraf jag slutar, att h. h. vill vindicera denna vetenskap rätt att allena stå orörlig bland andens rörelser. Historien lär oss dock annat, desto bättre. Sedan h. h. slutat, uppläste konsistoriiamanuensen Sjögren K. M:ts tillåtelse för Lunde akademi att utdela teologiedoktorsvärdigheten, hvilken utdelning derefter försiggick i öflig ordning. Professor Cornelius från Upsala blef primus och prof. Olbers härifrån Lund ultimus. Bland de öfriga lyckliga, hvilkas namn redan förut i tidningarne uppgifvits, förmärkte jag äfven kontraktsprosten Lindskog. Sedan detta var gjordt, egde en akt rum, hvilken i all sin enkelhet var djupt högtidlig, nästan af gripande effekt. Jubelmagisters-promotionen skulle nemligen egentligen försiggå först i dag, men på den grund att erkebiskopen skulle redan igår afresa till Stockholm, der han skall konfirmera prinsessan Lovisa, ville man ännu medan han var qvar hedra honom. Professor Nybleus satte såsom promotor i filosofiska fakulteten den friska lagerkransen på den åldrige prelatens snöhvita hufvud, en bild af att anden ännu kan ha sin vår och sin friska grönska bland ålderdomens vinter och snö. Denna akt gjorde ett synbarligen varmt intryck på de tillstädesvarande. Derpå kom den juridiska dolr torspromotionen, förrättad af prof. Schlyter, som inledde akten med ett längre föredrag, af hvilket jag ej kundo höra ett ord, hvilket icke heller lärer varit någon förlust, efter hvad man uppgifver. Raden af de doktorer, som skulle kreeras, öppnades af universitetskansleren grefve G. A. Sparre, som nu emottog doktorshatten. De öfriga tillstädesvarande utvalda voro: presidenten i hofrätten öfver Skåne och Blekinge Munck af Rosenschöld, professorerna Rydin, Broome, Hamilton, Humbla, Nordling och Gram. Det hela afslöts derpå med en bön af biskop E. G. Bring, hvilken talade med kraft och på sina ställen väl om nåden och rätten, men tyvärr ej kunde undgå att illustrera sitt föredrag med ett nytt bevis på odium theologicum uti några väldiga anlopp mot tidsandens religiösa förvillelser, bvarigenom bönen fick en polemisk: anstrykning hvilken gerna kunde varit borta. Processionen aflägsnade sig nu i samma ordhing som den kommit, emottagen på Lundagård af en oerhörd folkmassa, till betydande del allmoge, hvilken hitlockats af fested. Lyckligtvis har vädret varit det mest gynnsamma, så att det hela fått denna storartade prägel af folkfest, hvilken yttermera förhöjt glansen. En timme eller så efter promotionens slut afreste konungen med snälltåget till Jönköping, dertill rådd at den härstädes sig uppehållande prof. Santesson. Konungens helsa eger ej längre den styrka, som tillåter det forna förbiseendet at kroppsliga mödor och besvär. Och det fordras krafter att utstå med dessa festligheter, hvilka nu vara inpå fjerde dagen. Straxt på eftermiddagen gaf universitetet derefter sin officiela middag, vid hvilken prins Oscar höll ett tal, som väckte allmän entusiasm, ej blott högljudd, utan äfven tyst. Hertigen är en talare af framstående ordning; han har retorikens blommor till sitt förfogande och han vet att af dem knyta utsökta vältalighetsbuketter. Middagsgästerna hade ej väl hunnit af lägsna sig, förrän solennitetssalen genast skulle ordnas för studenternas fest på aftonen. Densamma bestod af tre afdelningar: en oratoriskmusikalisk, en pyrografisk och en sexartad med sitt postskriptum af en äkta estudentnyck. Till första afdelningen samlades en ofantlig massa menniskor, så många som den stora salen kunde rymma, isynnerhet damer. Bland öfriga åhörare voro äfven ett par tyska studenter, väl mycket burschikosa och slyngelaktiga. Deras uppträdande var åtminstone ej sådant att det kunde göra något godt intryck. Då prins Oscar anlände, uppstämdes folksången, hvarefter docenten Hallbeck besteg tribunen och höll en längre, på bilder rik svensk oration, hvars korta mening tycktes vara den, att menniskans uppgitt är att närma sig Gud. Gud är sanningen, hennes uppgift är således sanningssökandet. Men detta sökande är förenadt med kamp och strid. Menniskan skulle gå under i denna kamp, om an aka ogaa unaedamaosnunate A A L—AO RV RAR ä5qm0 :— MR E0M QC—2 OCT — — — — 5 — zd Q 02