Göteborgsposten – 30 maj 1868, sida 1

1114111PUULÖJ1. Cu 8111 En impromptusoire. — Också ett svar, paviljong. anekdot. Solen sken så vackert öfver skog och äng, blommorna nickade åt hvarandra trån sina stänglar, en ljum vind, uppblandad med den fina, berusande doften at liljekonvaljer och syrener flaktade fram genom lunden, i en lind gåtvo några unga bofinkar en matine -med benäget biträde af hrr amatörer, allting var så gladt och trefligt; då kom der en fjäril flygande. Han for från blomma till blomma och öfverallt hvar han passorade, blef det oro i lägret. Hvad sade han? Kan ni tro min söta, sade han, jag kommer direkte från staden, jag hade vågat mig ditin jag. — En sådan oförsigtig sälle, mumlade en käringtand och log ett frygteligt gult leende. — Schy, tyst då, afbryt icke monsieur Papilio, bannades en daggkåpa och såg iaäkta förnäm ut i sin smaragdgröna kardinalkrage, och Papilio forttor: Jo, jag kom ganska riktigt in genom Kungsparken, gjorde törst en liten påhelsning i hr Leufvenmarks nya skop, men som jag icke tycker om gamla bakelser så dröjde jag icke länge der utan tlög direkte fram till nya grönsakstorget och der träffade jag idel bekanta, men, mon Dieu, så solbrända och missbelåtna de voro! Här torka vi bort, suckade påskliljorna, och penserna sänkte sina hufvuden och svimmade af hetta. Och der var ett tal bland madamerna och bondgubbarne, ett tal så upproriskt, att jag knappt törs hviska tram det här på landsbygden, de talade om myteri, om fåvitska stadsfullmäktige, som ville tvinga folk att springa som galningar från det ena torget till det andra —— — — Der der var tråkigt, min vän, hviskade en förgätmig-ej och såg med uppriktiga, blå ögon på talaren, har du ingenting annat att tala om, så —. .eTålamod min sköna, vi komma genast dit. Från grönsakstorget flög jag til: Trädgärdsföreningen, men höll på vägen dit på att bli fångad af en sotaremurre som skrek : Sicken vacker sommartågel! Nåväl, när jag slutligen kom till Trädgårdsföreningen satt der en tjock herre och svor högt öfver att ha blifvit lurad på musik, stod der inte, skrek han och hyttade med handen åt den jovialiske Kålle som förskräckt retirerade in i schweizeri-paviljongen, stod der inte ackurat i går morse i Posten: Trädgårdafböreningens Park utföres hvarje afton Harmoni-musik kl. 7 om. Och så kommer jag hit i går asse, betalar mina 10 öre vid porten och när jag kommer fram finns inte en katt, mycket mindre några musikanter, å det skick fason, det, tvi —n — Tyst han, gubben lille, hviskade jag i hans öra, hvarför gick han inte till Lorensberg, der var militärmusik och folk i hvar buske. Kör bort det otäcka kräket, pesterade den fetlagde och slog med båda händerna efter mig — och nu kommer qvintessoncen af historien. Mamma, mamma?, ljöd det från det inre af en berså, i hvilken jag tinkte ta min tillflykt, se hvilken vacker fjäril, och i ett nu var jag fångad i en sky at finaste battist och, mina damer, jag bekänner det, ni känner mina fina nerver — jag dånade. Då jag åter kom till sans befann jag mig i ett tängelse, men hvilket fängelse! Ett paradis mellan tvenne fönsterrutor, yppiga kamelior, berusande heliotroper, förföriska rosor, prunkaade azaleor, smäktande liljekonvaljer, allt fanns i denna förtrollande lustgård, allt — utom friheten. Jag kastade en förstulen blick genom den inre rutan och der satt min plågoande, ett förtjusande menniskobarn, en liten flickunge med ljusa lockar och ögon som törgät-mig-o — inga miner, jag ber! — hon satt bredvid sin mor och lyssnade med förtjusning till hvad denna läste upp ur ett bref. Jag lyssnade. Gudomligaste väderlek -— solljus och glädje — processionen till kyrkan — präktiga tal — himmelsk kantat — tårar och rörelse — glad dag för erkebiskopen — splendid middag — läckerhet på läckerhet — superfina viner — glänsande skålar — kungen nickade åt mig — kanske en orden — hvimmel på Lundagård — studenterna, oh! studenterna — såg aldrig maken till jubelfest. Se der hvad jag uppsnappade, då kom der en hättig stormil, kastade upp ytterfönstret, på hvilket man glömt att ordentligt fasta hakarne, den stoltaste kamelian föll i gatan, men jag flög obekymrad min väg, ty hvad bryr en fjäril sig om en fallen kamelia, och nu är jag bär. — Nå Gudskelof:, ljöd det från alla håll, det var en rysligt tråkig historia, det hörs Papilio, att du varit bland de ledsamma menniskorna, — Silence, silence, om jag sår be, sade Papilio och satte förnämt spröten i vädret, menniskorna å icke så dumma som de se ut, de ha gett mig en id6. — Låt höra, låt höra-, sorlade blommorna om hvarandra. — -Nå väl då, så lyssnon till orden: Om också vivskulle fira en jubelsest! — Ja, ja, präktigt, herrligt, gudomligt, en vårens jubelfest, fort, fort till verket! Papilio, du utnämnes till öfverhofceremonimästare, kalasfurste och öfverstemunskänk!