Göteborgsposten – 29 maj 1868, sida 1

Jubelsesten i Lund. (Korrospondens til! Göteborgs-Posten.) Lund d. 26 Haj En färd genom mellersta och södra Sve rige är i dessa dagar en verklig högtidsresa. Naturen ler i sin yppersta fägring. Smålands friska björkdungar vid sidan af de mörkare barrskogarne, vinka så inbjudande med den gröna gräsmattan under sig och i närheten något af dessa vattendrag, på hvilka vårt land är så rikt Ulerrliga åkerfält breda sig såväl i Westergötland, som Småland och Skåne ut för den resandes blick. En sådan råg, med så lofvande utsigter, ha vi ej baft på flera år, säger landtmannen och blickar sig belåtet omkring. Det är som om all nordisk natur sträckte ut sin famn åt de många utvandringslystna, som synas vid jernvägsstationerna, för att öfvertala dem till att stanna qvar. Jorden liknar i denna stund gentemot utvandrarne en qvinna, som befarar att förlora sin älskling. Hon antager sin fagraste uppsyn, hon höljer sig uti sin rikaste vårtoilette, hon speglar sig litet kokett och sjelfförnöjd uti sina sjöar — skall väl den älskade kunna motstå detta förtrollande leende, denna tilldragningsmakt? Den hårdhjertade! han motstår verkligen, han flyr — och hon sitter der, en klagande Ingeborg. Hade han verkligen älskat henne, han skulle då ej kunnat fly henne. Dessa utvandringar till Amerika äro föremål för samtal, hvarhelst man kommer. I städerna är man harmsen, på landet är man resignerad. Den allmänna klagoläten är: Det vill ej gå framåt tör oss här i Sverige. Huru mycket vi än sträfva, få vi det ändock icke bättre. Våra slägtingar deröfver skrifva och uppmana oss att komma. Vi resa, ty vi kun