Göteborgsposten – 28 maj 1868, sida 1

qvarhållit honom bär, då den simplaste klokhet borde hå drifvit honom långt bort. Han önskar att komma i besittning af cr men önskar ännu mera ifrigt och förtvifladt att komma i besittning af eåra pengar. Han behöfver tid för att vinn: er och dessa, lika mycket på hvad sätt han ämnar gå tillväga dervid, och tid är just hvad han ej har att gifva bort; tiden är den insats, som det är undergång för honom stt våga i detta spel. Hör ni mig? Förstår ni mig? I det uttryckslösa, bleka ansigtet kunde Harriet läsa ett nekande svar. — Inte? Så vill jag framställa det tydligare. Min man och er älskare, den man som bemödar sig att förstöra ert rykte för att kunna blifva istånd att förstöra er förmögenhet, sväfvar i den största fara. Flykt och endast flykt kan rädda honom; men han vägrar att fly, emedan han icke vill lemna er. — Hvad — hvad har han då gjort? — Han har varit invecklad i en stöld, svarade Harriet med fullkomlig fattning, och jag vet att polisen är på rätta spåret och snart skall nå honom. Men han är vansinnig och vägrar att resa sin väg. Först igår fick jag veta hvarföre, i det jag då erfor att ni rest efter honom från Homburg, naturligtvis enligt öfverenskommelse. Tyst qvinna! Försök ej att förneka det. Hvad angår det mig? En lögn, ett skurkstreck mer eller mindre gör honom ej annorlunda för mig; men jag fick då veta hvarför han var så halsstarrigt besluten att afvakta sitt öde. — Jag — jag tror er icke, sade mrs Ireton P. Bem