Göteborgsposten – 28 maj 1868, sida 1

ter. Men en mera praktisk man än konsistoriinotarien i Wexiö, torde vara avärt att uppgifva. Och den åsigten delar centralstyrelsen för Smålands enskilda bank, som antasit nämnde konsistoriinotarie till — verkställande direktör, och lärer han vara en utmärkt skicklig affärskarl, så prest han än är. Således gäller äfven här ringen regel utan undantag. Apropos banker, så lärer nu English and Swedish banks affärer i Sverige snart vara afslutade. Den började sin verksamhet tör några år sedan och i ganska stor skala; den släppte ut ganska betydliga kapitaler i rörelsen äfven här; men då aktieegarne i England, på grund af förluster som der inträffade, plötsligt beslöto att banken skulle ställas på utredning, så befarade man att en korcerad utredning här skulle medföra stora förvecklingar. Men oaktadt penningeställningen varit och är bekymmersam, hafva liqviderna ingått öfver förväntan väl, och bolaget lärer icke drabbas at några särdeles betydliga förluster i Sverige. Den egentliga förlusten lärer uppkomma genom den ötverdrifvet brådskande försäljningen af bankens fastighet här, hvilken rörseddes med dyrbara kontorsoch kassalokaler, men usyttrades till grosshandl. Arosenius för särdeles lågt pris. I dag gifves en stor konsert i Storkyrkan till förmån för Franz Berwalds åldriga enka. Ni vet att den ståtlige gubben var en af mina favoriter. Som kompositör kunde jag icke bedöma honom, men som menniska skattar jag honom högt. Han hade ännu vid sina fyllda 72 år en beundransvärd karaktersstyrka, en fin legering af stål och guld, och så originell i stor stil som den gubben var! Arda tills några få veckor förr än han dog — döden tog honom bort efter en veckas sjukdom — trodde jag att han förvärfvat sig ett kapital, tillräckligt för ett lugnt lif. Men då sade han mig en afton att han successive förlorat detta kapital. Gif mig ert hedersord derpå, att ingen får veta det jag nu nödgas arbeta för min utkomst, sade han lika frimodig som alltid. Men hvarföre förtiga alt ni intet eger? sporde jag förvånad.Derföre, min gubbe! — svarade han med en viss stolthet — att jag icke vill mottaga som gåfva hvad jag genom mitt arbete vet att jag kan och bör förtjena; derföre att jag högst af allt skattar oberoendet, och derföre att den som inses fattig blir beroende. Man kan anse att i detta resonnement ligger högmod, jag vill kalla det ädel stolthet, och en stoltare 70-åring har jag aldrig känt. Dagen förr än ban insjuknade träffade jag honom på Norrbro. Han bodde på Norr, men gick punktligt från höstens början och tills sommaren nalkades två aftnar i veckan till en liten klubb å Mosebacke på Söder, endast för att i motion. Då under. sjukdomen, som var emligen plågfri, krafterna började aftaga, fick aan mysk. ÅJa så, jag förstår, sade han lugnt. För att höja eller lilva de svaga kraferna fick ban champagne, och ännu några gonblick förrän lifstråden brast hördes några vortdöende toner af en sång. Den gamle tonxonstnärn dog i sitt kall. Göran.