Göteborgsposten – 28 maj 1868, sida 1

den öfvertalande, smickrande älskare, som ni utan tvifvel har funnit i honom; ty jag antar att han ej har förändrat den roll han hade antagit den der aftonen på altanen; utan den hårde, grymme, förtviflade man som han är. Jag säger er — hon närmade sig henne något mer och mrs Ireton P. Bembridge vek åter tillbaka för henne — han är en bedragare, en lögnare, en tjut; genom sådana medel har han försörjt sig i flera år och försörjde sig genom dem då han gifte sig med mig. Nu svika de honom och han märker att spelet är siut här. Hvarpå hans plan egentligen gär ut, vet jag naturligtvis icke men tviflar ej på att den inuebär att bringa er och er förmögenhet i hans våld. Mrs Ireton P. Bembridge ryste uu för den stränga blicken. Om denna qvinna, tänkte hon midt under sin fruktan och förvåning, endast ville vända sina ögon bort ifrån henne, dessa ögon som genomborrade och qväfde henne som om en våldsam hand hade sammantryckt hennes strupe! Hon kände icke hans plan. Nej; men hvom kunde se på henne och tvifla på att hon, i tall hon ville lära känna den, kunde aftvinga sin interlokutör hvarje upplysning om den? Hvem kunde höra henvneg kalla entoniga röst och tänka på att motstå dess oböjliga makt. — Hvilken hans plan än är, fortfor Harriet, är han upptagen af den och likgiltig för allt annat. Märk väl att jag ej säger, det ni ej är af någon betydelse i denna sak. Ni är för fåfäng att tro och jag för klok att säga något sådant. Men ehuru han finner behag i er skönhet, skulle den likväl aldrig ha frestat honom till en vansinnig likgiltighet för hans säkerhet, skulle den aldrig ha