Göteborgsposten – 25 maj 1868, sida 2

Sterunu, unuu9 DIVA UVI 4 710 BR stora lokalen var fullsatt af åhörare. Från Utlandet. Tidningarne från Preussen ha fortsarande åtskilligt att berätta från det nordtyska tullparlamentet. För det första har ekot af gretve Bismarcks slutord i diskussionen om Bambergers förslag om utgåendet af den hessiska vintullen ännu icke lagt sig. Det var, säger en korrespondent, nödvändigt att sålunda utan pathos och med lugn fasthet erinra om det nordtyska förbundets politik och det preussiska cirkuläret af d. 7 sistl. September. — Vidare ha protektionisterna börjat sticka upp hufvudet äfven inom parlamentet. Den gamla visan om ruin för industriidkarne qvädes på sedvanlig ömklig melodi. Synnerligast är det skarpt fråga om högre tull på petroleum, och protektionisterna sätta bifallet till denna tull såsom pris för deras röster i andra ärenden, hvilka ligga de nationelt-liberala om hjertat. Så är det: ömsesidiga tjenster befordra vänskapen, inom preussiska parlamentet så väl som i andra församlingar. Huru mycket den verkliga liberalismen och framför allt sanningens sak derpå vinner, må vara osagdt. Den otvannämnde hr Bamberger lär för resten vara en stor skalk. Han tager sina valmän ungefär som man kan föreställa sig att våra mest folkliga representanter vid riksdagan taga sina. Men skilnaden är, att medan de senare verkligen äro landtmän, hvarje wum, så är hr Bamberger en rik bankir med ott storståtligt hotell vid Chau-sse dAntin i Paris. Man höre emeliertid huru han utlåter sig i ett af sina bref till valmännen: Det bor ett alldeles fördj-ladt allvar hos detta folk i norden. Jag säger eder att bland detsamma finnas tänkare, arbetare och karakterer af en så knuten kraft och så stor soliditet i vetandet att det är förskräckande. Så solida, grundlärda och stränga väsenden som dessa nordtyskar ha vi i Södern blott i Schwaben. Men för att icke stöta sina valmän i Södern tillägger denne ärlige folkets man, som förklarar sig icke ens känna ull lyxen af att ega ett paraply, en liten historia om huruledes det gick honom då han såsom representant blitvit inbjuden till en middag på hotvet. Till följe af inträffadt regnväder steg han i en droska, och, tillägger han, då jag kom uwll borggården i slottet måste jag riktigt skämmas. Det hette der: Här slippa inga hyrvagnar in. Herrn tår vackert hålla still och stiga ur. Och så måste jag, stackars svartrock, lemna min blygsamma droska och utan paraply (ett instrument som jag aldrig egt) i ett hällande regn spatsera öfver den stora borggården, medan de stolta ekipagerna, hånskrattande mig upp i ansigtet, toro förbi mig fram till slottstrappan. Men sedan den allmänna rösträtten blifvit införd borde det icke vara större skilnad emellan en droskkamp och en engelsk sullblodshäst än emellan en herre af stånd och en säckbärare. På tal om folk, som vilja ställa sig in, må omnämnas en annan liten historia från Berlin, hvilken i närvarande tid kan ha ett visst inti esse, särskildt för göteborgare. Ea herre vid namn Held, som fasligt gerna vill bli stadsfullmäktig — det omtalas ej om han varit det förut, men ej blifvit omvald — hade falliv på den luminösa idåen att börja agitera angående kommunalskatten, för att derigenom skrämma de förmögnare. Han hade inbjudit till ett möte å Tivoli till d. 18 d:s. Män, qvinnor och barn hade infunnit sig i brokig samling till ett antal af 6,000. Hr Helds förslag gick ut på att kommunalskatten skulle afskaffas för att läggas på husegarne (ett något mera radikalt förslag än hos oss). Då ordföranden, en viss Schweitzer, formulerat propositionen, blef hr Helds förslag med oerhörd majoritet forkastadt och i stället motpartiets antaget. Hr Helds utsigter att bli stadsfullmäktig, anmärker en af de tidningar hvari denna episod berättas, synas hädanetter vara ogynnsamma. Till en österrikisk tidning skrifves, att man börjar taga illa vid sig i de officiösa tidningarne öfver anmärkningarne mot den ständiga tillväxten i nordförbundets krigsbudget. Förbundskanslersembetet bråkar sin hjerna med att påfinna något sätt för att anskaffa de tre millioner thaler, som utgöra det närvarande deficit; man talar om att saken vore lätt afhjelpt om permission meddelades till ett tre gånger större antal tjenstpligtiga, men på något sådant vill naturligtvis den myndighet, som deröfver eger att bestämma, icke lyssna. Från Frankrike berättas att kejsaren och kejsarinnan d. 1 Juni beguva sig till Havre för att der göra ett besök i den allmänna utställningen. De stanna dock der i hlart nsora timmar. Den kejserlige prinsen