Göteborgsposten – 23 maj 1868, sida 1

Hah 0011 YMBRIIHRgAI. 1 Slutet al Processionen bars på en bår en pjes, hvilken den oinvigde betraktaren säkert tagit för en kolossal silfvervas och som vid verldsexpositionen i London också verkligen blitvit tagen för en svensk dopfunt, men som helt enkelt var sällskapet Göta Par Bricols stora silfverbål. Det var nemligen detta sällskap som den dagen firade sin vårfest, hvilken ända sedan den oförgätlige Per Westerstrands dagar icke här blifvit firad och sällskapet var nu efter slutade ceremonier i teaterpaviljongen stadt på vandring i högtidlig procession till festmåltidssalen. I likhet med moderlogen i Stockholm hade Göta Par Bricol äfven nöjet att denna dag med jubelkommendörskransen pryda en broder, som i 50 år tillhört sällskapet. Det var rådmannen i Strömstad hr P. Westergård, som nu, vid nära 80 års ålder raskare Åoch kryare än mången yngling, fick mottaga uttrycken af brödernas aktning och tillgifvenhet. Vid samma tillfälle utdelades för första gången på flera år sällskapets pris af 5 dukater för ett högtidstal å Barbaradagen sistl. år. Efter en munter middag samlades sällskapet åter vid paviljoagen, hvarest kaffe och andra förfriskningar serverades, tal höllos, välgörenhet utöfvades och vacker sång utfördes at sällskapets starka och väl sammansjungna kör. Den som haft lust att betrakta en annan fest berörande den allvarliga sida af lifvet, som afser icke endast en flyktig, snart öfvergående stundens glädje utan en fortgående källa till förädling och utveckling tör hela lifvet hade äfven haft tillfälle dertill vid den bögtidliga afslutningen samma afton i Slöjdföreningens skola. Stadens tidningar ha redan fullständigt redogjort för densamma, men hvad de, med bästa vilja, icke kunnat skildra är den vackra utställningen af elevernas arbeten. Denna högst intressanta utställning var tillgänglig för allmänhet såväl i Söndags afton som de tvenne påföljande dagarne, men har, efter hvad vi med visshet veta, under dessa senare dagar varit föga besökt, ett ledsamt tecken till bristande intresse för ett allmännyttigt och välsignelserikt läroverks sträfvande framåt. Och ändå funnos på denna utställning arbeten, hvilka voro utförda med en sådan omsorg och skicklighet samt förrådande så rika anlag, att åskådaren ovilkorligen måste känna sig derat högst angenämt berörd och tilltalad. Exempelvis anföra vi do sällsynt vackra prof på skicklighet, att icke säga fulländning i Ornamentsmålning, hvilka voro utställda i konstflitslotteriets lokal. Man betrakte endast denna esquisse till väggdekoration i marmor och valnöt med en infattad medaljong, ett Stillebens-stycke som röjer verklig artistisk smak, eller detta utkast till en fontän och man måste omedvetet låta ett förnöjdt: ÅAh, så vackert, gå öfver läpparne. De prof af imitationsmålning i mahogny, valnöt, lönn etc. samt marmor hvilka funnits utställda bevisade att artisteri kan inläggas äfven i slätmålning. Ett träsnideriarbete, tvenne fågelhundar upptäckande ett fågelbo, törtjenar jemväl beröm. De skolans elever som utfört de i modelleringsafdelningarne utställda statyetterna af Jason och Amor, röja anlag, hvilka väl torde förtjena att beaktas af någon fosterländsk i lyckliga pekuniära vilkor stadd konstvän. En annan utställning under veckan har lyckats ådraga sig ett vida större intresse, nemligen utställningen af slagtdjur m. m. sistl. Tisdag, hvilken från dess början till dess slut var besökt af talrika åskådareskaror. Den prisades af kännare som den yppersta som hittills här varit anordnad, synnerligast hvad beträffar slagtboskapen, och man kunde icke utan belåtenhet vandra mellan de täta raderna af ståtliga djur. När man så beundras bör man kunna finna sig i att framstå för verlden som ett nöt. Den tid torde nu, dessbättre, icko vara långt aflägsen, då landtbrukaren skall ha fullkomligt klart för sig att den guldgrufva, ur hvilken han bör hemta medel till uppdrifvande af sin öfriga landthushållning är ladugården, då bolandet från feta, skinande, blifvande emigranter till England i hans öron skall ljuda bättre än allannan hornmusik i allmänhet och den hannoveranska isynnerhet; då an kanhända i glädjen öfver att se antalet af ulliga, fyrbenta mjölkmagasiner alltmera ökas, inner det lämpligt att upphöja sin ladugårdsogde till rang, heder och värdighet af — ormästare. Ett mästerstycke till ko var den hvita hof--dam, sem vann första priset vid utställingen. Et så snöhvitt och rosenfärgadt kretur som detta, med så respektabla och dock armoniska former, har svårligen förr trampat kjutsinrättningens gård, och ändå ha vi hört ppgifvas att ännu vackrare djur, skola kunna -amvisas från Heagårds ladugård, der detta ace-djur åtnjutit vård och skötsel. I följd af den torra väderleken under de