Göteborgsposten – 23 maj 1868, sida 1

Vi ha nu en tid bortåt lefvat i ett Eldorado af idel solljus, vårgrönska och sommarluft. Det är kändt att den menskliga hänryckningen i sin högsta potens icke kan uttryckas i ord, ännu mindre i skrift. Man bör råledes finna det helt naturligt att vi icke vilja försöka det omöjliga, att skildra naturen i den hänförande gestalt, hvari den nu uppenbarat sig. Hvarje sådan beskrifning skulle bli matt, färglös och ungefär lika jemförlig med originalet som en slätmålares kopia af Rafaöls Madonna. Vi skulle lyckas i våra försök lika väl som den, hvilken ville undersöka den glänsande färgprakten på sjärilens vinge och till byte endast erhöll en smula flyktigt stoft, stoftet, symbolen af vår egen och hela den skapade naturens förgänglighet.