Göteborgsposten – 22 maj 1868, sida 1

förnuftiga fruntimmer du plägade vara, retar du ej en förtviflad man. Lemna mig i fred, säger jag dig; låt mig hjelpa mig ur denna knipa så godt jag sjelf kan. Värsta delen af den är den som du ådragit mig. Jag önskar ej att George Dallas skall komma i någon allvarsam förlägenhet, om det kan unvikas; men hotar han mig med fara måste han rödjas ur vägen — det är allt. Det skall utan tvifvel gå dig mycket när, då du på senare tiden fattat vänskap för master George och hans mor; men det är något som icke rör mig. Jag har aldrig varit besvärad af känslofullhet; men så mycket kan du vara viss på — ett stort fel kan föranleda det — skall någon blifva hängd för Deanes skull, skall det blifva Dallas och icke jag. En häftig skälfning skakade alla hennes leder, då hon hörde sin mans ord, men hon öfvervann den och sade: — Du vill alltså icke höra mig, Stewart. Vill du ej hålla ditt löfte — det löfte hvarpå jag, huru obestämdt det än var, har byggt och hvaraf jag har lefvat, sedan vi lemnade Homburg? Vill du ej öfvergifva detta lif och söka lugn och säkerhet? — Nej, nej och tusen gånger nej! sade Routh i det vildaste raseri. Det gör jag ej — det gör jag ej! Ett lif i lugn och säkerhet; ja, och ett lif i fattigdom och med dig — tillade han med det bittraste hån och hatfullhet. Qvinnans anlete antog ett underligt utseende, då hon hörde hans hårda, hjertlösa ord. Likasom det röda på hennes kind blifvit hvitt, så blef det hvita nu grått, spöklikt askgrått, och långsamt skiljande sig från hvarandra, banade sig en djup suck öfver hennes läppar.