Göteborgsposten – 19 maj 1868, sida 1

— Och jag säger, afbröt hon honom, i det hon långsamt stod upp och ställde sig framför honom med upp lyftadt hufvud och sina lugna ögon ännu alltid obarmhertigt fästade på honom, det är ett tomt och löjligt sken. Du kan icke mycket länge hålla anledningen dertill dold för mig; hvad det än är för ett spel som du spelar, så skall jag få veta det. — Skall du? utropade han vildt. — Det skall jag för din egen skull, svarade hon lugnt. Och stående framför honom, berörde hon lätt hans bröst med sin lilla hand. — Håll! Tala inte! Jag säger för din egen skull. Du och jag, Stewart, som fordom voro ett, äro nu två; men det gör ingen förändring med mig. Jag förebrår dig intet. — Jaså, du gör det icke? sade han. Det vet jag bättre. På senare tiden har jag ej hört annat än klagan och förebråelser af dig. — Nu spelar du åter komedi, och åter säger jag dig att jag skall taga reda på anledningen dertill. Förebråelsens dag kan aldrig, skall aldrig komma; olyckans dag är nära, fruktansvärdt nära — — Det har du dragit försorg om. — Du borde känna mig bättre, Stewart; du kan ej tala osanning för mig utan att jag upptäcker det. Med tiden skall jag erfara sanningen, nu ser jag lögnen. Dock, allt detta tjenar till intet. Läs det äunu en gång. (Forts).