Göteborgsposten – 16 maj 1868, sida 1

0 Blaue medlikus Nhela ICINavFaluck.: —— — — Göteborg d. 16 Maj 1868., Göteborg för 100 år sedan, Vi återkomma i dag enligt löfte till en redogörelse för doc. Hellstenii föreläsning öfver detta ämne sistl. Thorsdag. Hr U. inledde sitt föredrag med en erinran om Svårigheten att skapa en helgjaten kulturbild af en tid, sådan som den ifrågavarande, om hvars lif få eller inga anteckningar funnos. Föreläsaren hade, äfven han, framför sig ett Pompeij, men detta vore betäckt af glömskans aska, af likgiltighetens lava. Då Linn gjorde sin vestgötaresa besökte han äfven Göteborg. Han beskrifver det som en af Sveriges täckaste städer, något mindre än Upsala. Det bestod hufvudsakligen af tvåvånings trähus, målade röda eller gula och med blåa och hvita knutar och sonsterbagar. Ännu på 1750-talet lära blott 17 stenhus funnits. Trafiken på gatorna leddes öfver stora hamnkanalen af Kämpebryggan, Pyramidbryggan (den tyska) och Lejonbryggan, som då ännu hade sina prydnader, af hvilka de fått sitt namn. Den förstnämnda kallades så efter de der uppställda fyra kolossala nordiska kämpefigurerna, hvilka, såsom den alltid naive Cederbourg uttrycker sig, voro huggna i massivt trå. Högvakten låg frampå torget, skolhuset sydvest om Domkyrkan. Bland landtställen kring staden omtalas Underås, der en köpman anlagt en trädgård med kanaler artigt efter holländskt maner, i hvilka summo svanor och moskusluktande änder, som uppväckte Linns beundran. Vidare omtalas Böö, Harlanda m. fl. ställen. Bland stadsdelarne omnämnas Haga, så kallad efter den mängd trädgårdsanläggningar som der funnos, och Masthugget som fått sitt namn deraf att timmermansskrået der företrädesvis hade sina arbetsplatser. Promenader funnos inga utom Slottsskogen, upplåten för lustvandrare af Gustaf Adolf, och en annan plats norr om Kaserntorget. Den var rikt bevuxen med ekar — icke mindre än 2,000 ekträd funnog der, Också finnes en erinring om denna fullkomligt försvunna promenadplats i namnet Eklundsgatan. Staden har egt eller åtminstone varit på väg att få en botanisk trädgård. Denna skulle legat der Chalmersska skolan nu är belägen. Det var en stadsläkare — om ref. ej hörde orätt med namnet Romenius — som var fader till deng id och hvilken som skäl för dess förverkligande framhöll stadens nära förbindelse med utlandet och dess blida klimat. Att hans förhoppningar dock varit temligen sangviaiska finner man deraf, att han talar om att i trädgården odla mandel och persikor på kalljord. — Utomkring staden lågo ett stort antal tobaksplantager. Då någon varit på en promenad utom staden gällde det att i rätt tid återvända, ty på visst klockslag stängdes portarne, och sedan fick man ej komma in med mindre än man betalade en afgift. Rättigheten att upptaga denna utarrenderades sedermera mot omkring 1,500 rdr årligen. Denna summa tillföll frimurarebarnhuset, som var beläget i hörnet af Drottningoch Magasinsgatorna. Under krigstid fick den, som försummat att gå in i staden före portstängningen, beqväma sig att stanna ute hela natten. För dylika nattsölares herbergerande öppnades dock slutligen danska gåstgifvargärden. — I sammanhang härmed omnämndes att den s. k. danska vägen anlagts för att i krigstid låta dansk post, danska resande och kurirer, hvilka alltid togo vägen häröfver till Norge, passera omkring fästningen, enär det ej kunde vara lämpligt att de skulle resa igenom den. För att öfverga från den topografiska beskrifningen till samfundslifvet, var det tydligt att detta skulle ha gestaltat sig helt annorlunda än det nu gjort, då ingen af vår tids mångartade inrättningar sörefunnos. — Modet herrskade likväl då lika nyckfullt som nu, och tillochmed i vår gamla psalmbok klagas deröfver. Fruntimmerna voro genom sin klädsel, ån så slankiga att det såg illa ut, än vida som tält, än platta som flundrork. Från att vara lagom långa förlängdes klädningarne så att de sågo ut som munkekåpor. Bjerta färger älskades mycket. Tillfölje af den ostindiska handeln infördes en mängd dyrbara indiska sidentyger och förvånande är det an tal klädespersedlar af siden och brokad m. m. som, enligt gamla bouppteckningar, tillhörde en förmögen frus toalett. Men icke blott damer ur de högre kretsarne utmärkte sig genom en sådan lyx i kläder. I tidningen Det Göteborgska Magasinet läses en annons om en förlorad korsett at svart moire, för 60 daler silfvermynt inköpt i London. — Hvilken saknad för en ärlig handtverkarhustru!? utbrister härvid ironiskt tidningens utgifvare. — Herrarnes drägter voro äfven i omvexlande färger och mycket dyrbara. Slutligen Jade de sig tillochmed till brokiga rockar, hvarföre en författare utbrister: De skulle nu blott behöfva träsvärd för att man skulle ha tusentals präktiga herlequiner! Inom husen hade det ostindiska porslinet utträngt tennet, men man finner ännu gamla bouppteckningar som upptaga ända till 50 större tennfat och 20 dussin tenntallrikar. — Adla metaller användes mycket, och i Göteborg funnos 14 guldsmeder, då staden blott egde 9 klensmeder. Hvad matlagningen beträffade bade den hunnit långt, ty Kajsa Warg hade redan den tiden uttalat sitt ryktbara Man tager. Bakning, bryggning och slagt utfördes mest hemma och måste ba gifvit en egendomlig pregel åt det husliga lifvet. Naturligtvis förtärdes i Göteborg mycket fisk. Cederborg uppräknar också omkring 90 olika arter deraf. som skulle sagnat våra förfäders gommar. Men i likhet med den bohuslänske zoologen Johan Ödman, som räknade tuppar och hönor till fyrfota djur, var icke Cederbourg särdeles noga med sin klassifikation. Han räknade sälundn marsvin och bäfrar, ostron och hummer till fiskarne. Dessutom torde man få tilltro sina förfäder bättre smak än att de, såsom Cederbourg äfvenledes uppgifver, skulle ha förtärt hajar och maneter. Bland andliga njutningar synes musik ha intagit främsta rummet. Domkyrkans kantor och orgelnist voro de som oftast gåfvo konserter, hvilka varade från kl. 5—7 e. m. De måtte dock ej ha rönt stor uppmuntran, ty tidningarne påpeka ofta deras behof af denna biförtjenst. och ÅGöteborgska magasinet puffar på ett mycket originelt sätt för dem. Tonsåttarne voro oftast okända storheter, men man finner äfven att amatörer och skolungdom utfört kompositioner af Händel och Pergolese. — Mera betydande konstnärer kommo dock understundom hit, och särskilt omtalas ett par såsom ÅHarmoniens äkta fostersöoner. Vid såcana tillfällen togs äfven en entr af 4 daler silfvermynt, hvilket var mycket på en tid, då en tunna hafre kostade 5 daler s. m. — De teatrali