Göteborgsposten – 16 maj 1868, sida 1

en engelsk kKottatsch. Vare dermed huru som helst, ett är dock säkert att getfamiljens samtliga medlemmar äro försedda med så präktiga hakprydnader att de med fog kunna uppväcka afundens känslor hos en eller annan skägglös underlöjtnant eller d:o vice-korporal vid skarpskyttarne, de der på skäggpomada resultatlöst bortkasta fabelaktiga summor. Konserten i Exercishuset i Tisdags afslutade på ett värdigt sätt musiktillställningarne för vårsäsongen. Vi ha om denna konsert endast hört ett enda omdöme, att den ötverträffade allas förväntan. Bland de angenäma företeelser denna konsert erbjöd, var uppträdandet af Arbetareföreningens sångkör ingalunda den minst glädjande. Att tå höra en kör af arbetare sjunga med så god sammanhållning och i harmoniskt hänseende så oklanderligt, kan icke annat än glädja. Då den i musikens mysterier förut fullkomligt obevandrade arbetaren gerna och med glädje offrar en god del af sin knappa fritid för att invi gas deri, när han med lif och intresse omfattar och deltar i sångöfningarne, då visar det just att han fattat betydelsen och värdet af en af associationsprincipens många fördelar, den att genom värdiga och bildande nöjen höja och förädla individen. Helt säkert kommer här på jorden vår själ aldrig närmare den Högstes, det är det ädlas, det godas urbilds thron, än då han lyfter sig på bönens eller sångens vingar. Göteborgs Arbetareförening har från första stunden af dess stiftande vetat att bibehålla ett godt anseende, under det hon stadigt gått framåt och utvecklat sig mot sitt föresatta mål. Såha äfven föreningens utflykter och sällskapssammankomster alltid burit prägeln af anständig och sansad glädje, illviljan och afvogheten ha aldrig, äfven om de velat, kunnat kasta den minsta skugga på dessa anepråkslösa fester, der okonstlad munterhet varit den förnämsta kryddan. Efter hvad det berättas, lärer föreningen i Pingst komma att göra en utfart till den lilla vänliga och vackra staden vid foten af Bohus ruiner, fordom mötesplatsen för Nordens mäktigaste monarker, det stolta Kongahell, i våra dagar det engatade, pepparkaksfabricerande Kongelf. Dir. Rohde, som f. n. spelar i Malmö, lärer, efter hvad vi hört uppgifvas, redan nästa Thorsdag ämnat börja sina föreställningar å Lorensbergs teater. Då emellertid sjelfva scenen derå ännu knappt är vidgjord, och då klippor, skogar, berg och palatser ligga huller om buller, öfverhöljda med dam och mögel, har denna plan icke kunnat gå i verkställighet och minst 14 dagar å 3 veckor torde komma att åtgå innan teatern kan förbli försatt i passabelt skick. Densamma kommer, som förut omnämnts, att invigas med ett nytt tillfällighetsstycke af hrr Engström Å Lange kalladt Skaldens dröm, eller Lorensberg för 30 år sedan. Skalden som drömmer är J. A. Wadman, och till stycket kommer att målas en ny slutdekoration framställande en vy af Lorensberz i våra dagar med den nya restaurationsbyggnaden i förgrunden, och i fonden teaterpaviljongen samt den at sällskapet P. B. tillämnade minnesvården öfver den humoristiske skalden. Ni har kanhända hört talas om ett ordspråk, innehållande en sörsätlig allusion på Kungsbackaboernas svaghet i aritmetiken. Se här ett bevis på att det i verkligheten icke är alldeles så helt med — Kungsbacka räkning. En fotograf derstädes erhöll häromdagen en reqvisition at följande egendomliga lydelse: Begäres 0, kort af inneliggande proskort. A. Hvad tror nu läsaren att brefskrifvaren åsyftademed denna krångliga aritmetiska uppställning? Helt enkelt att få ett halft dussin fotografiporträtter. Framlidne teaterdirektören Oscar Andersson var, som man vet, isynnerhet på sista tiderna, mycket besynnerlig af sig. En dag vid middagstiden kom han inrusande till fru Lundström i Humlegårdens rotunda i Stockholm, den der trefliga gumman, hvars yttre harmonierade så väl med lokalen och dess namn. Hör på, fru Lundström!, utropade den store mannen med graflik stämma, ge mej ett glas af det der hvita! — Ivilket hvita, hr direktör? sporde den artiga värdinnan. — Kors, det der hvita, som man dricker till smörgås, upplyste direktören. — Ab, jag förstår, mjölk. Lotta, ta hit ett glas mjölk åt direktören! — Njölk, mjölk, hvem tusan vill ha mjölk, starkt, starkt skall det vara, väsnades den hetlefrade gästen. Nu klarnade det för fru Lundström och hon serverade genast sin gäst med en Åklar, eller med andra ord, en äkta svensk sup, och si den gången hade hon gissat rätt. Som ett motstycke till denna historia kunna vi berätta en annan af färskare datum. Till läkaren å ett inom länet beläget sjukhus