Göteborgsposten – 15 maj 1868, sida 1

ännu något mer och som gjorde det så mycket hårdare — förakt och kärlek. Damen var alltså här — här i London för att störta honom i förderf och lockad hit af honom. Hans falska hjerta hade uttänkt, hans brottsliga händer gräft den grop hvari han skulle falla och nu stod han med foten vid kanten deraf. Detta hade gjort honom döf och blind; af den orsaken hade han skamligt bedragit henne, sin bästa, sin enda vän; af den orsaken hade han kommit att betrakta och behandla henne som sin fiende, och nu måste Harriet göra en förtviflad ansträngning för att samla hela sin kraft, hela sitt mod. Hon måste skjuta åsido alla lidanden, låta alla förhoppningar fara, trotsa ett nytt och nästan förtvifladt sakernas tillstånd och tänka på hur han skulle räddas. Det måste ske oaktadt hans egen halstarrighet. Hon hade genomgått en lång tid af lidande — om tiden kan mätas af smärtan — innan Routh kom hem. Hon hade icke närmare öfvertänkt det utan endast kommit till ett beslut att vara tålig och lugn och dölja sin kännedom om hans trolöshet, om detta genom någon ansträngning lät sig göra, då hon hörde honom sätta sin nyckel i låset och ögonblicket derpå lägga handen på låsvridet. Det låg en förvirring i uttrycket i Rouths ostadiga öga, en viss förlägenhet i hans röst. De voro endast svaga tecken, men hon märkte och törstod dem. Hennes hjerta gjorde ett förbittradt slag men hennes lugna anlete förrådde ej upproret i hennes bröst. (Forts).