Göteborgsposten – 12 maj 1868, sida 2

skilda kassa. NatIonalforsamungen skal nit ordna regentens civillista, kyrkostyrelsen lägges i metropolitens hand, och denne skall äfvenledes utöfva ett visst inflytande på undervisningsväsendet. Senare Post. I Paris har utkommit en ny broschyr med titeln: Freden genom krigev. Kärnan i densamma är: Preussen skall uppmanas att afväpna, men grundligt; alldenstund detta svårligen skall ernås och då Frankrikes fördel kräfver att ju förr desto heldre gå löst mot Preussen, så börjas dansen. Preussen besegras, konung Georg af Hannover återuppsättes på sin tron, Sachsen erhåller de thäringska länderna, Wärtemberg får Baden, Österrike får terrängen kring Donaumynningarne, de belgiska Coburgarne få Rhenländerna, hvaremot Frankrike och Holland, såsom de närmaste grannarne, dela sig emellan Belgien. — Vi underrätta egentligen om tillvaron af denna broschyr och dess innehåll, emedan den ytterligare visar, huru man i Frankrike ännu icke kan finna sig i de förhållanden, som skapats af slaget vid Sadowa, och derför alltjemt vurmar om nya revisioner af Europas karta. Franska regeringen kommer troligen icke att uppträda allena i Tunis utan i förening med England och Italien. Man tror dock, att åsynen af de franska krigsskeppen skall vara tillräcklig för att bringa beyen till eftergifvenhet. Efter Ponsard och Floureas hafva i franska akademien invalts hrr Autran och Claude Bernard, den förre med 23, den senare med 21 röster af 32. Med anledning af den kejserlige prinsens nattvardsgång meddelas rörande honom sföljande detaljer af en korrespondent trån Paris: Napoleon III:s son är ett barn med godt hjerta och gladt lynne. Hans nuvarande uppfostrare, general Frossard, har mycket att upphjelpa, hvari man förut försummat sig mot gossen; men den karaktersfaste soldaten lofvar göra en -hel karl af prinsen, om man vill lemna honom i generalens händer tills hans adertonde år. I sin första ungdom något förklemad, tyckte gossen i början endast föga om sin nye guvernörs militäriskt punktliga och strängare regime, men nu känner den senare, såsom han sjelf säger, att lärjungen är med uppriktig kärlek fästad vid honom. Då generalen tillträdde denna sin befattning, sade kejsaren till honom: ÅJag hade städse hoppats att aldrig behöfva någon medlare mellan mig och min son. Jag ser att detta icke går — jag måste försumma min sons uppfostran. Träd derför i mitt ställe. Jag anförtror åt eder min son, var för honom en far, såsom jag sjelf skulle önska, att jag kunde vara. Några andra instruktioner har generalen, som man för hans hofcharges skull gjorde till excellens, aldrig erhållit. Sedan den tiden har prinsens uppfostran öfverlemnats åt honom allena, och han behöfver endast sällan afvärja fadrens för stora ömhet, då han befarar att gossen arbetar för mycket, eller modrens, som tror att han ej lär sig tillräckligt. Frankrikes barn arbetar dagligen i sju timmar, hvilka naturligen afbrytas af regelmessiga förfriskningsstunder. Prinsen är i hänsyn till begåfning hvarken bättre eller sämre än de flesta gossar vid hans ålder. För litteratur visar han sig föga emottaglig, men börjar desto ifrigare sysselsätta sig med de exakta vetenskaperna. Hvarje år följer han lärokursen uti en af de stora pariserlycåerna i den klass som motsvarar hans kunskaper och deltager dagligen uti de pensa, som gifvas hans medlärjungar i lycået. Mot moraliskt förderf söker generalen på bästa sätt skydda honom, hvarför han har ett uppmärksamt öga på hoftjenarepersonalen och omgifningen i allmänhet. Från Italien skrifves, att Garibaldis äldste son, öfverste Menotti, med det snaraste skall gifta sig med en skön livornesiska af grekisk härkomst. General Garibaldi befinner sig ännu alltjemt på Caprera, der han lider mycket af rheumatisk värk. Han kan ej sjelf skrifva till sina vänner.