Göteborgsposten – 9 maj 1868, sida 1

D E ——-. — DLe ——— kur, ty mannen har, antagtigen för en ringa dagspenning, ett verkligt hundgöra. Lorensberg har fått sig ytterligare tvenne nya täckta kägelbanor, hvilka ehuru ännu ej fullkomligt inredda redan invigts, afprofvats och befunnits uppfylla alla befogade anspråk. I sinom tid blifva äfven de, liksom de öfriga, försedda med bantelegrafer. Bantelegrafer, was ist das? Helt enkelt en ganska sinnrik uppfinning, hvarigenom man fullkomligt besparas de små kägelgastarnes obehagliga hojtande efter hvarje slag. De närmare detaljerna behagade ni sjelf på stället inhemta, förutsatt att ni har lust. Behagas vidare nyheter? Den kraftigaste kämpen för arbetareföreningarnes framgång i Norden, redaktören af Köpenhamnstidningen Dagstelegrafen hr C. V. Rimestad är i de närmaste dagarne att förvänta hit, hvarest han helt säkert kan vänta sig ett lika hjertligt som varmt emottagande. Norske Hardangerviolinisten Chr. Suckotw, hvilken för flera år sedan här uppträdde med bifall, ämnar någon dag i nästa vecka anordna en konsert härstädes, dervid bl. a. kommer att utföras en af honom sjelf för orgel, violin och piano komponerad romantiskmusikalisk skildring, kallad Brudeferden i Hardanger. Konsten att tranchera utgjorde i fordna tider här i Sverige ett oundvikligt moment i en fulländad uppfostran. Ännu i dag anses det sålunda i några europeiska länder. Nåväl, nyligen anlände hit en utlänning af hög börd, en gentleman i ordets egentligaste bemärkelse och inbjöds af en bekant familj till middag. Man kom till steken, en för årstiden ovanlig läckerhet, en syperb gås och då värdfolket visste att det i gästens hemland ansågs som ett bevis på smickrande artighet att få skära för sattes den läckra, brunskinande fågeln framför honom. Ett småleende krusade hans läppar (gästens förstås!), med en artig böjning på hufvudet fattade han knit och gaffel och ville gripa verket eller rättare gåsen an, men o ve, redan vid första attacken halkade denna ur sin flottiga bädd och föll — höjd af förtretlighet! — först på den snöhvita bordduken och derpå direkte ner i värdinnans knä. En brun flottig gås hvilande på en splitterny ljusblå sidenklädning kan visserligen ha något pikant för älskare af färgkontraster, men passade illa i stycke mot den mörka purpur af förlägenhet och förargelse som uppsteg på värdinnans kinder. Att sitta med en stekt gås i knät och ändå se artigt leende ut torde vara höjden af de kraftprof konvenansen understundom ålägger sina mar tyrer, och värdinnan var kelt nära att tappa både gåsen och koncepterna, då gästen utan ett ögonblicks betänkande vände sig till henne och med sitt förbindligaste smålöje utbrast: Maa jeg besvere Dem om Gaasen! hvarpå han med en elegant vändning ögonblickligen förflyttade olycksfågeln upp på sitt fat igen och helt lugnt började att tranchera som om ingenting passerat. Ett njertligt skratt från alla bordsgästerna, värdinnan inberäknad, belönade detta prof på verldsmannens sinnesnärvaro, men så var det väl heller icke den första societetsgås han vetat behandla med takt.