Göteborgsposten – 7 maj 1868, sida 1

gen, då hon burit på sina tankars börda under den klara himmelen och i solskenet i Green Park. Äfven Jim såg ut som om han ensam och utan stöd, likasom hon öfvertänkte det. Den nya pjesen på Adelpbi gjorde mycken lycka. Teatern var öfverfull; höstspekulationen hade haft de mest beundransvärda resultator och ehuru publiken ej kunde hänföras till den fina verlden, var den måhända just derför endast så mycket mer lifvad och lätt att tillfredsställa. James Svains mest sangviniska förhoppningar gingo i fullbordan. Aftonen var vacker och folk frågade ej efter att vänta några minuter ock på friskt humör och trepennystycken var det öfverflöd. Icke så få privata vagnar ersatte till en del de plebejiska droskorna och dessa åkdon roptes på med en kraft hvartill den menskliga naturen knappast skulle varit istånd under den egentliga saisongen. Jim var utomordeniligt flink att ropa på dem och hade just återvändt andfådd till kolonnaden utanför teatern för att få ännu ett namn uppgifvit och åter rusa åstad för att förkunna det för de lyssnande lakejerna, då han hejdades vid åsynen af en herre, hvars ansigte han kände och som stod i den rika upplysningen vid ingängen bredvid en dame, hvars hand hvilade på hans arm och hvars ansigte var vändt upp emot honom så att hela ljuset föll på det. Hennes höga gestalt och praktfulla drägt, det otvungna behaget i hennes ställning och hennes synbarliga omedvetenhet om den uppmärksamhet hon väckte bland en stor menniskomassa, skulle varit tillräckligt för att göra henne till ett föremål som kunde ådraga sig Jim Swains