Göteborgsposten – 4 maj 1868, sida 1

WWQWA—l — — — talan, på gamla dagar förlorat allt mod, s snart det gäller jernvägsbyggnader. — Unde debatten företog sig hr Hierta att åberopa, til stöd för sina åsigter, några yttranden, son ken värd ledamot af kammaren och i jern vägsangelägenheter mycket hemmastadd med delat. Denne ledamot, det var hr Muren upplyste emellertid att hr H. antingen miss förstått eller afsigtligt misstydt hans yttran den, att de gått i en alldeles motsatt riktning mot den som hr H. angifvit, och han förvå nade sig öfver, att då man ville citera er persons ord, man ej gjorde det korrektare Hr Murn var ganska sträng mot hr Hierta men dertill var han tullt berättigad, ty det är icke grannlaga att så lösligt som nu skedde citera en annans yttrande. Vidare insinuerade hr Hierta att den af öfverste Beijer till statsutskottet ingifna promemoria, hvilken hr Weern bifogat sin reservation, var missledande; hvilket påstående ganska fullständigt gendrefs af hr Lindström. Äfven vädjade hr Hierta till allmänna opinionen, som han ansåg hafva gillat den minskning i byggnadsanslaget som senaste riksdag beslöt, hvarpå hr Lindström hänvisade. till de många motionerna som i frågan blifvit väckta och sporde om ej äfven de kunde anses såsom exponenter för allmänna opinionen. Hr Murn påstod att hr Hiertas uppgifter ganska lätt skulle bli både förledande och missledande, om de troddes — men dat gör väl ingen. Frib. Liljencranta förvånade sig öfver den omkastning i opinionen, som nu spårades emot vid förliden riksdag. Åfven han, likasom hr Hierta, förordade varsamhet i anslag till jernvägar, och befarade att jernvägsfebern ånyo skulle utbryta samt påstod att gretve Posse ej haft rättighet väcka sitt förslag; det var grundlagsvidrigt och han yrkade att talmannen icke skulle göra proposition derpå, — i anledning hvaraf hr Lindström erinrade att dylika amendementer som grefve Posses ofta hade förekommit förr och aldrig ansetts grund lagsvidriga. Vidare framhöll tal. såsom ett skäl hvarföre jernvägsarbetena icke borde påskyndas, att dagsverkspriset genom dylika arbeten, enligt en utmärkt författare i Dagligt Allehanda, skulle uppdrifvas till skada för jordbruket, hvarpå Johannes Andersson genmälde att jordbrukaren icke hade råd sys selsätta de många arbetslösa och det således vore en fördel om dessa finge arbetsförtjenst vid jernvägen, heldre än att falla fattigvården och möjligen staten till last såsom brotts lingar. Betydelsen af Nordvestra stambanan såsom ett nytt föreningsband med Norge tycktes frih. Liljencrantz foga uppskatta i jemförelse med den ökade skuldsättningen. Han fruktade att om riksdagen nu gaf efter, så skulle anspråken på ytterligare jernbanor växa. Märkligt är, att sedan denne tal. sålunda unler hela sitt föredrag argumenterat i samma syftning som statsutskottet, så slutade han lock med att förorda 3,090,000 rdr att utgå inder nästa år. Det föreföll oss, att frih. Liljencrantz icke haft tid att sätta sig in i rågan, hvarföre ock flera vigtiga omständigeter voro för honom obekanta, med det reultat, att han kom på afvägar, och sedan han eträdt dem, icke lät upplysa sig af de sakunniga. (Forts.)