Göteborgsposten – 1 maj 1868, sida 1

— — — H—— — —— — den splittrade skapelsens ätersammansattning i densamme, i hvilken hon egde sin öfversinliga enhet, och som sålunda i djupaste mening är skapelsens fulländning, dess a och o. Känslan af sinneverldens otillräcklighet, skapelsens trängtan att befrias ur förgängelsens bojor, striden i menniskan mellan det andliga och det köttsliga — allt detta tränger till den förklaring, som preexistensläran erbjuder. Menniskolifvets, slägtets såväl som den enskildes, historia blir genom henne en begriplig utveckling från prexistenta anlag genom sinneverldens frihetsskola till de förverkligade anlagen i postexistensens (eftertillvarons tillstånd Tron på ett sådant tillstånd, hoppet om personlig odödlighet anknyter sig följdriktigt endast till den lära, att andens ursprung är i en öfver tiden och rummet upphöjd verld. Att slägtenas kedja i sinneverlden icke fortskrider i det obestämda eller oändliga — en tanke som skulle göra individet betydelselöst — utan att tvärtom historien enl. kristendomens urkunder bar en slutpunkt, bakom hvilken aflelsen och döden och tiden upphöra, detta har sin enda förklaring i denna samma preexistenslära, som förkunnar skapelsens systematiskhet och afslutenhet och gör sinneverlden endast till en utvecklingsskola för andarne, en skola som stänges, når hon uppfyllt sin bestämmelse. Verldsförnyelsen (återuppståndelsen) i Kristus blir en reflex af den ursprungliga verldsskapelsen i honom: den fortskrider systematiskt genom varelsernas olika ordningar eller härskaror; såsom Kristus var i preexistensen icke den ende, men den förstfödde och främste, så är han det älven i uppståndelsen, på det han skall vara den förste i allt, och de som närmast följa honom i uppståndelsen äro desamma, som söre eviga tider voro 6förutbestämda och utvalda till detta företråde, Sjelfva möjligheten att redan i sinneverlden lefva ett rent andligt samlif, ett andarnes lif, den ene i den andre — ja, sjelfva möjligheten af dessas ätersammanfattning till en andlig lekamen i Kristus hänvisar i detta samma antagande af en mensklighetens ursprungliga öfversinliga enhet i det himmelska. I tänkande kyrkolärares och kristliga teosofers medvetande måste sålunda den nya religiösa verldsåskådningen hafva på det innerligaste sammansmält med läran om den allmänna preexistensen. Och nekas kan i sjelfva verket icke, att från hennes synpunkt de nytestamentliga lärobegreppen framstå i en öfverraskande följdriktighet och symmetri. Hon kunde fördenskull icke heller till fullo utträngas, förrän kyrkoläran hade alldeles lösgjort sig från de kristliga urkunderna och den apostoliska idekretsen, samt sjelfva den forskningsanda blifvit qväfd och den lärda bildning gått under, hvilka erfordrades för att åter intränga i denna idckrets metafysiska underlag. Nya Testamentet lärer, att menniskan består af ande, själ och kropp. Själen och kroppen utgöra köttet, som är det förgängliga, hvilket anden, som är det eviga och väsentliga hos menniskan, skall ikläda sig och aflägga. Det heter öfverallt, att Kristus vardt kött, att han var uppenbar i köttet. Det vill säga, att Kristus i den jordiska födelsen ikläddes den sinnemenskliga naturen eller köttet, emedan han i preexistensen redan egde den öfversinligt menskliga eller anden. Han är således rent menniska — men han är äfven den andre Adam. Likasom den förste innehöll fröet till hela den öfriga köttsliga menskligheten, så innehöll den andre i sin preexistens den öfversinliga menskligheten. Dennes andeväsenden hafva från verldens början utgjutit sig i sinneverlden, der systemet företer sig i en kedja af på hvarandra följande slägten, tills fullheten af preexistenta andar sålunda blifvit uttömd, till tidernas fullhet. Vid denna, pläroma, tänkte man sig det ursprungliga systemets återsammanfattning till ett harmoniskt helt af numera fullt utvecklade andar i Kristus och genom Kristus i Gud. Läran om Kristus såsom universalmenniskan, i hvilken verlden blifvit skapad, är sålunda tillika läran om den allmänna preexistensen. Kristologien och antropologien sammantalla äfven här. Genom att återställa den senares af ortodoxien utplånade gräns till dess fulla nytestamentliga omfattning, beröfvar man Kristus ingenting af den herrlighet, som församlingens urkunder tillerkänna honom. Man endast gifver honom sitt och Gud sitt. Vi hafva med denna analys sökt gifva en antydan om denna snillrika afhandling, hvilken med skäl måste gifva hvarje läsare mycket att tänka på. I alla händelser mera än genmälet till biskop Beckman, hvilket är blott en dialektiskt skarp och ironisk stridsskrift utan den lugna bevisning, som deremot utmärker behandlingen om föruttillvaron. Dessa båda afhandlingar säljas ätven i särskilt aftryck. Af Frans Michabl Franzens Samlade Dikter ha redan 10:de och 11:te häftena urkommit, innehållande andliga sånger, de polemiska dikterna Tron och Förnuftet, Det står dock qvar det gamla ordet, samt Epigrammatiska Stycken. (Örebro, Abr. Bohlin): Kommunalstämma. Vid i förgår med Fässbergs kommun hållen kommunalstämma ItgsHES 4ill yny:nnnnss5 —