Göteborgsposten – 30 april 1868, sida 1

— kunna naturligtvis icke bestämdt känna, huru härmed förhåller sig annorstädes; men då vi sjelfva på det bestämdaste uttalat oss för nödvändigheten af reform, torde vi kunna hänvisa dels på de vissa här hållna folkmöten, dels på den ännu märkligare opinionsyttring, som flertalet af hrr stadsfullmäktige afgaf för någon tid sedan till förmån för reformen. Att vi här på platsen haft en opinion att stödja oss vid, bör således vara klart. Vi hoppas, på det något praktiskt må ernås, att de af pressens organer annorstädes, som i ärendet uttalat sig, må sammaledes faktiskt visa, att de hvar i sin stad föra en allmän menings talan. Det har äfven antydts, att Första kammaren ytterst hvilar på kommunalförsattningen och att man genom att ändra denna äfven skulle vålla rubbningar i den nya riksdagsordningen, hvilket kunde ge dennas lastarenom rum att förgrufva sig öfver dess ostadiga grundvalar. Denna invändning mot den såsom nödvändig ansedda reformen kan ej gerna hålla streck. Vi äro af den tanken, att hvad som isynnerhet gör Första kammarens sammansättning prisvärd är den omständigheten, att dess medlemmar väljas af kommunens eller länets mest ansedda och upplysta män, hvilka sjelfva inneha förtroendebefattningar; men icke den, att dessa förtroendemän valts efter en på penningen allena grundad röstberäkning, isynnerhet som man genom den fastställda höga census och lönlösheten redan tillräckligt betryggat förmögenhetens maktställning. Vi hade trott, att, såsom sagdt, förtroendet till elektorerna skulle vara det bestämmande, och tänkte oss att härvid gerna penningens inflytande kunde vara rörligt och minskas alltefter det inflytande som andra, icke förmögna klasser (de der likväl kunde vara bildade) förmådde skaffa sig uti det sig demokratiskt utvecklande samhället. Vi ha svårt att ännu tro, det icke denna tanke stått klar äfven för riksdagsordningens skapare. Skulle så icke vara förhållandet, befara vi, uppriktigt sagdt, att man byggt på en dålig grund och att den arkitekt, som envisas med att icke vilja praktiskt och rationelt ändra denna, icke kan ha någon varaktig framtid för sig. H. exc. De Geer gjorde i sitt fösvarstal till förmån för den närvarande ordningen den anmärkningen, att om 100 röster antoges såsom maximum, så skulle, om bevillningen ökades, följden bli den, att alla, som egde mindre än 100 röster, finge sitt röstetal ökadt, hvaremot alla, som hade 100 röster, ej erhölle rösttillökning; och då riksdagen är den statsmakt som bestämmer bevillningen skulle äfven riksdagen kunna i kommunallagstiftningen fråntaga konungen den makt, som egentligen tillkommer honom. Vi kunna ej annat än finna detta skäl något haltande. Genom antagandet af ofta nämnda maximum skulle ju redan de, som hafva öfver 100 röster, få sitt inflytande minskadt, men de, som ha mindre röstetal, få det i samma proportion ökadt, och detta i ännu betydligare mån än om genom bevillningens eventuela höjande röstförändring skedde. Bevillningens höjande skulle i alla fall icke i den mån inverka, att man skulle behöfva frukta någon omstörtning. Konungamaktens inflytande på kommunallagstiftningen är i alla fall så stort, att det kan anses till fullo betryggadt. Såsom sakerna emellertid nu stå, skall första kammarens och regeringens motstånd mot den lilla reform, som lagutskottet tillstyrkte, endast verka derhän, att man skall gå längre i sina fordringar och ej nöja sig med en blott munsbit. D:r Satters konsert i Realgymnasii sollennitetssal igår afton var af ganska stort intresse, icke endast genom konsertgifvarens egen erkändt öfverlägsna talang som exekutör utan jemväl genom de prof som den erbjöd på hans förmåga att bilda skickliga elever. Det jemförelsevis rätt talrika auditoriet gaf också under aftonens lopp upprepade gånger sin belåtenhet luft i lifliga bifallsyttringar såväl efter mästarens och hans qvinliga lärjuagars föredrag, som äfven efter de nummer, hvari benäget medverkande musikälskarinnor deltogo. j Den för aftonen begagnade konsertlokalen föreföll dock mindre lämplig i akustiskt hänseende, synnerligast vid de vokala töredragen. Fattigförsörjuingen. Till bestridande