Göteborgsposten – 25 april 1868, sida 1

passerad, ofter vanligheten hedrad med en kunglig salut, ty det faller sig så egendomligt, att den 24 April, den stora flyttningsdagen, jemväl är årsdagen af en af vårt konungahuses jungfruliga medlemmars födelse. Under kanonernas dån tåga de tjenande systrarne sålunda in i den nya tjensten, som, när allt kommer omkring, kanske ändå icke är någonting att hurra för. En tjenst, hurudan den än må vara, är dock alltid bättre än ingen, ty lättjan är alla lasters moder, och fåfäng gå lärer mycket ondt. Om vi ville vara elaka nog att tillämpa den sista satsen på stadens hrr recensenter, så borde de just vid det här laget hålla på att fullkomnas i det onda, ty ofvanpå den musikaliskt-dramatisk-koregrafiskt-konserterande hetsjagt, hvaruti de under de sista veckorna varit piskade att deltaga, har inträdt en period af nästan total stiltje. Teaterkikarne slumra i sina fodral, kritikens tve-eggade svärd, i skepnad af den anspråkslösa blyertspennan, hvilar overksamt i anteckningsbokens slida, och fåfänga, kanske i mer än en mening, gå recensenterna. Har ingen fara i alla fall. De må nu bli aldrig så onda, de bli väl goda igen, när konstens apostlar gånga ut från Thaliatemplet deruppe vid Mälarens strand, när de nalkas våra kuster och ett, tu, tre stå färdiga att bota ett dåligt humör med mera framgång än d:r Nelaton en dålig tumör. Om m:ll Kathi Lanner icke befann sig i det bästa humör, då hon skuddade stoftet af sina små nätta fötter och drog åstad för att ta reda på om Norrkpingarne äro af samma ull som Göteborgarne, så var det, minst sagdt, mindre underligt. Hvad tror ni väl hennes vinst blef af en månads snart sagdt oupphörligt arbete? Helt enkelt en kontant — förlust af 2,000 rdr!! Så många piruetter, battemanger och entrechats, så många småleenden, så mycken inoch transpiration förgäfves, det kan man kalla hårdt, men icke rättvist. Nästan fullkomligt kallade vi här ofvan den stiltje som lagt sig öfver de offentliga nöjenas uppsjö, ty fullkomlig är den ändå icke. En och annan frisk musikalisk kultje kommer ännu dessa stillnade vågor att krusas och som en sådan kultje anse vi gerna den konsert, som den outtröttligaste af alla musikkårer, skarpskyttarnes, i morgon afton ger till förmån för sin instruktör hr 72. Hassellöf. Vi äro öfvertygade om att denna konsert skall omfattas med om möjligt ännu större intresse än kårens föregående musikaliska tillställningar. En annan konsert af intresse är den som d:r G. Satter nästa Onsdag ger å Realgymnasii sollennitetssal. Det i och för sig värderika programmet utlofvar jemväl uppträdandet af 3:ne af d:r Satters elever, 3 unga damer tillhörande detta samhälle. Musiken torde bland alla de bildande konsterna vara den som skänker dilettanten det största nöjet. Vallflickar, der hon högt upp på sätern låter sin konstlösa sång förklinga bland skogar och fjäll, finner deraf säkert lika mycken förnöjelse som salongsdamen, då hon i skymningsstunden till sitt piano sjunger Lindblads, Josephsons eller Kjerulss visor. Vedhuggaren, som låter dånet af yxans hugg ackompagnera tonerna af en munter eller vemodig folkvisa, har bestämdt lika roligt deraf som den unge Boddiskon, då han på Söndagseftermiddagen knäpper sin guitarr (blått band om halsen, oh!) och fantiserar om diamanter och perlor och de skönsta ögonen. Pianot är dock det instrument hvilket dilettanten helst egnar sig åt, ofta till stor fröjd för sig sjelf, men tyvärr ännu oftare till en olidlig pina för sina grannar. Qvart efter qvart, timma efter timma drömmer han sig vid detsamma in i tonernas verld och betänker icke, att han derigenom hindrar dem som bo under samma tak som han att drömma mindre poetiskt, men för kroppen mera välgörande. Har han aldrig så liten musikalisk begåfning fuskar han snart i komposition, en vals, en polka, en liten vismelodi adopterar han som sitt eget musikaliska foster och vill ingen annan lyssna derpå, så lyssnar han sjelf. Sällan spridas sådane små musikaliska fantasier i tryck och då så sker är det vanligen ettdera aftryck för vänner och bekanta eller också säljas de till förmån för ett välgörande ändamål. En dylik liten anspråkslös komposition är den Fantasipolka för piano af C. O. Hulat, sjöman som säljes i stadens boklådor. Hr H., som varit nödsakad att underkasta sig en längre och kostsam kur på Sahlgrenska sjukhuset har derigenom råkat i ekonomiskt betryck och det är för att i någon mån söka afhjelpa detta, som han på sina vänners uppmaning låtit till trycket befordra denna lilla, ganska nätta komposition. Den säljes för 50 öre och som man ser Åför ett välgörande ändamål. Vi äro i tillfälle att meddela våra läsare ett nytt prof på det osmakliga skoj med utprånglandet af utländska lottsedlar, hvilket