Göteborgsposten – 25 april 1868, sida 1

Väckte du mig åter till lifvet, du värmande solstråle, endast för att håna mina känstor, eller säg, vill du hålla hvad du hviskade i mitt öra, då du kom mig att rusa upp ur den långa vinterdvalan? Du hviskade om sol och vår, om grönska och sågelqvitter, om lif, värme och ljus. Men nej, du har redan gått in i ditt molnpalats och dragit till förhängena för hvart eviga fönster. Jag fryser och ändå är här eldadt, svedde jag icke nyss mina vingar på kakelugnen derborta, jag tror jag tar mig en lur igen, solstråle jag skänker dig mitt förakt! Godnatt! Så der ungefär tolkade vi häromdagen surret från en ung, oförsigtig fluga, som krupit fram ur sitt ide och nu puttrande och förargad sökte att genom dammiga innanfönster uppfånga en skymt af Våren derute. Lyckas icke, min nådiga! På Korsgatan blomstra inga vårar annat än i köksornas matkorgar och undantagsvis på deras kinder. Ni måste ut och se er om i verlden, min sköna, se här, fönstret är öppet, var så god, flyg! Men den stackars lilla flugan kröp förskräckt ihop vid det kalla draget från fönstret och om vi icke sågo alldeles galet flög hon dit bort i den varma kakelugnsnischen och der ligger hon säkert vid det här laget med sina små fina Marie-Gouffardben sträckta mot höjden liksom anropande Vårens Gudom om en smula verklig, icke artificiell värme. Hon kom sålunda icke ut i verldshvimlet den gången och detsamma kunde