Göteborgsposten – 24 april 1868, sida 2

ansigte förråda minsta öfverraskning, jag skall hafva allt i ordning. Homburg vor der Höhe illustrerades endast några få dagar ännu af den sköna amerikanskan. Hennes ponyvagn och de grå ponies, den franska tjenaren, de yppiga vagnstäckena, den lysande synen af atlas, spetsar och ädelstenar, allt var försvunnet och Schwarschildhuset stod en tid öde och tomt, tills det åter fylldes af en rik och sträf advokats talrika afkomma. Man antog att mrs Ireton P. Bembridge hade återvändt till Paris. — Hvarje årstid är för dessa amerikanare lika god, när det gäller en resa till Paris, sade en engelsman föraktligt, som i hemlighet ansåg sig förnärmad genom den vackra enkans plötsliga afresa, ehuru hon aldrig hade synts att veta mer om honom än att han var till utan att bekymra sig vidare om denna omständighet; det drager dem till sig som en magnet. — Hon har synbarligen icke hört något om Arthur, sade mr Felton, eljest hade hon låtit oss veta det. Han talade i en rädd ton; och kastade ängsliga blickar på George, som var omisskänneligt allvarsam och orolig. — Vore godt edra bref hade ankommit, onkel, svarade han. Jag börjar frukta att vi ej skola få se Arthur här och — och jag beklagar att så mycken tid gått förlorad för oss. tta dagar senare skref George Dallas från Paris till Harriet Routh.