Göteborgsposten – 24 april 1868, sida 2

Article Image
gar, för att kunna genomföra sin omändring af beväpningen och hela armåväsendet, hvilken föranledts af Preussens seger år 1866. Hans kollegers fredstörsäkringar komma honom derför icke lägligt. När man talade med krigsministern marskalk Niel om Baroches tal, strök han sig om pipskägget och sade, att han ännu icke haft tid att läsa det. Allt, hvad han vet, är, att kejsaren befallt honom att hålla sig färdig. Och hvem ekulle väl säga något annat till sin krigsminister, om han vore Frankrikes kejsare? Det gäller nu att kunna få de önskade summorna från budgetsutskottet, som med anledning at landets sorgliga finansiela ställning tager på sig en ovanligt allvarsam mine. Ang. förhandlingarne mellan ministrarne och utskottet erhålla vi från Paris intressanta underrättelser. Niels första tal inför budgetutskottet hade försatt dettas medlemmar i stark rörelse. Marskalken behagade utbasuna Preussens framgångar under fälttåget med en beundran, som gjorde honom den slutsatsen lätt, att Frankrike bör såsom militärisk makt icke stå efter Preussen, som är i full besittning af den moderna vetenskapens alla segrar i hänsyn till dess utrustning med krigsmateriel. Jag har af kejsaren kallats till en förtroendepost och skall uttöra den, slöt krigsministern, men betänken, m. h., att det i Berlin finnes en man, som alltid har fritt tillträde till konungen och hr v. Bismarck, som ingenting försummar i afseende på Preussens beväpning, som till detta ändamål fordrar och erhåller summor på summor, som dag för dag med Europas karta för ögonen studerar den militäriskt kortaste vägen från Berlin till Paris, och att denne man ej är någon annan, än den vapenbeprötvade segraren vid Sadowa, general v. Moltke! Intrycket af dessa ord var, såsom sagdt, ej ringa. Då diskussionen skulle dagen derefter vidare fortsättas och kapitlet om fästningsbyggnaderna samt gevärsfrågan kom till behandling, reste sig Rouher, för att på följande äkta fransyska sätt belysa krigsministerns tal. Han sade: Under det krigsministern i går bevisade er nödvändigheten att icke rygga tillbaka för någon utgift, som kan tillförsäkra Frankrike dess rang bland de europeiska militärmakterna, satt jag och hörde på honom med tillslutna ögon. Och mina tankar förde mig till Berlin, och jag såg der i andanom Nordtyska Förbundets budgetutskott församladt och inför detsamma en grånad officer, general v. Moltke. Men denne höll till de nordtyska deputerade ett varmt tal och sade till dem: Sen, m. h., under det vi här underhandla och mäkla, finnes det i Paris en i vapnens yrke mångfaldigt pröfvad man, en ansedd general, som går in och ut hos kejsaren och hans ministrar samt bedrifver Frankrikes rustningar med eftertryck och kraft, som begagnar oerhörda penningar och ökar landets försvarskraft och har den karta i hand, på hvilken han dagligen studerar vägen från Paris till Berlin! Men denne man, som förrättar sådana saker, är hjelten vid Solferino, ej blott en general, utan en marskalk af Frankrike, krigsministern Niel. Och så voterar man i Berlin samma summor af samma skäl, som man i Paris begär och beviljar dem ! Detta sinnrika dialektiska tärningskast rönte allmänt bifall hos utskottets medlemmar, och Niel, som ville draga fördel af situationen, ropade genast: vEftersom jag betäckes af statsministerns auktoritet, hvilken nyss kommit mig till undsättning, så upprätthåller jag min fordran om anskaffandet af 1,800,000 Chassepotgevär. Nej, inföll Rouher, min liknelse gynnar alldeles icke Er, och derför vilja vi först diskutera saken. Debatten började derpå angående de enskilda posterna, vid hvilket tillfälle Rouher ännu en gång tog till ordet, för att besvara inkastet, att så många rustningar nödvändigtvis måste leda till krigiska händelser, med en annan liknelse: När en ung man gifter sig och inrättar ett eget hushåll, så skall han, om han blott är något försigtig, försäkra sin egendom hos ett brandförsäkringsbolag, ätven mot höga premier, om också deras anskaffande skulle bli honom svårt och kräfva uppoffringar. Men tror han väl derför, att hans egendom redan i den närmaste framtiden måste hemsökas af

24 april 1868, sida 2

Thumbnail