Göteborgsposten – 24 april 1868, sida 1

——— E2 digt gifvit efter för begäret att blifva beundrad, den törst efter att göra eröfringar, som städse hade herrskat i hennes natur? Det var just hvad han hade gjort och hon hade tallit i händerna på en varelse som var starkare än hon sjelf. Allt detta kände hon på ett otydligt famlande sätt och kände det med en slags fruktan tillochmed under det hennes inbilskhet och fåfänga berusades af den blandning af trots och bönfallande som låg i hans ord, hans ton och hans blickar. — Ni och jag, fortfor han, kunna säga till andra, kunna säga till hvarandra i vissa af våra sinnesstämningar, eller skulle hafva sagt det, då vi första gången möttes, att det icke gifves någon sådan allt annat ersättande kärlek, men enhvar af oss vet att den finnes och kan och skall blifva vår! Detta är hvad jag menar. Ännu en gång frågar jag er, hvad menar ni med allt detta? — Det vet jag icke, svarade hon, frigörande sin hand, och stod upp. Han lät henne gå förbi sig bort till kakelugnen, hvarest hon blef stående, och hennes strålande gestalt glänste i eldens och vaxljusens sken. Hon blef stående der med nedböjdt hufvud och sammanknäppta händer. — Ni vill alltså icke svara mig, icke säga mig hvad er mening var med att skicka bud efter mig i afton? Det låg nu något ömt i hans ton och ett svagt uttryck af liden oförrätt som sällan förfelar sin verkan på en qvinna. — Jo, sade hon, seende honom rätt i ögonen, jag