Göteborgsposten – 23 april 1868, sida 2

qvinna än ni är. Säg! vill ni njuta lifvets vin eller framdeles hålla till godo med de dufna drycker ni hittills har druckit? Ni måste säga mig, och säga mig i afton, hvad det är er mening; ty en vändpunkt har inträdt i mitt lif, och jag måste utan omsvep och uppskof veta hvad jag har att rätta mig efter. Han tog sin hand från hennes arm, ställde sig midtframför henne och bad henne se upp och svara honom; men hon rörde sig icke. Derpå satte han sig på en sammetspall och drog hennes hand ifrån hennes ansigte. Det visade sinnesrörelse och han uttydde den måhända icke fullkomligt riktigt, men till sin egen fördel. — Hör mig, sade han i den mildaste ton har var i stånd att antaga. Jag har ju rätt — har jag icke? — att fråga er hvad ni har för tanka med mig. Uvarför inbjöd ni mig hit? Kom ihåg de ord jag har sagt er och det icke en eller två gånger; kom ihåg hvad jag berättade er en afton derborta; kom ihåg den ton ni stundom oaktadt all er lättsinnighet har antagit, och försök ej att neka mig rätt att tala som jag gör och begära edert svar. — Ni — ni träffade mig ensam här — i min boning — och — — Galenskaper! utbröt han. Ni pratar i vädret och ni vet det. Lät ni mig ej förstå att jag skulle träffa er ensam? Låg det någon annan mening i er biljett, i er uppmaning (jag har sönderrifvit den, men ni erinrar er orden lika väl som jag)? (Forts.)